det alpina livet

jag var rätt nyligen med min femtonåriga lillebror i kungsberget, utanför gävle, för att åka snowboard. allting började med en bussresa som var tre timmar lång, bussen var fylld av barn med för stora mössor, medhavd matsäck i form av prickigkorvmackor och ännu mindre barn som skrek hela tiden och "skämtade" med sina föräldrar, skämten innebar ungefär att dom skrek "bajs!!!" och deras föräldrar skrattade och såg stolta ut, stolta på det där sättet som man ser ut när man tänker på att ens unge kan prata, men sen kommer man på att ungen är 14 år och har downs syndrom. i allafall, bussen var fylld av såna här små, små barn och deras föräldrar och ett gäng som jag väljer att kalla "kinesgänget". kinesgänget var helt galna, satt och skrek i tre timmar, konstant, jag förstår inte vad dom skrek om eller vad som sas, men jag antar att det var viktiga saker som avhandlades eftersom det lät så ansträngt och dom skrek till varandra, eller så är det jag som inte har koll på språk och dialekt. den enda gången det blev tyst i bussen var när filmen "the fast and the furious" nådde sitt klimax i form av en inzooming på en jättefin gul sportbil med ett dunkande ljudsystem i bakluckan, en av kineskillarna tittade på tv-skärmen och jag skojar inte när jag säger att han började le och dregla. jag ville dö. jag försökte att kolla bort från tv-skärmen (skärmarna), men dom fanns överallt och ljudnivån var så hög att inte ens burzum i ipoden kunde överrösta volymen från dom vidriga, trimmade motorerna på tv-skärmen.

varje gång jag tittade mot en skärm fick jag se fem olika saker; en man med muskler, en sports illustrated-kvinna, en bil, en baklucka med en massa mekanik, en dålig dialog. och om det bästa i filmen för "kineskillen" är när dom visar en jättefin gul sportbil, blir höjdpunkten för mig när något i stil med den här repliken levereras:

"i was in trouble dude, but then i started working on cars, it's something about engines that makes me calm."

aldrig förr har en monolog om bilar låtit så poetisk. jag började nästan gråta.

det hade varit flera år sedan jag befunnit mig i någon sorts skidbacke så jag hade totalt glömt bort/förträngt vilka sorts människor som hänger på såna här ställen. väl framme i kungsberget kunde jag dock snabbt se vilka olika sorters gäng och människotyper som fanns representerade. det ska dock sägas att det självklart fanns en del människor som verkade hur trevliga och normala som helst, bildade rentav, dom var fem personer.

det börjar redan i skiduthyrningen där jag säger att jag vill ha storlek 44 i snowboardboots och får storlek 42. jag tänker att jag är utanför gävle och att jag måste vara tydlig i uttalet eller att kanske 44 är storlek 42 här på grund av tidsskillnaden mellan gävle och stockholm? tydligen är det inte så, utan killen i uthyrningen har någon form av problem med lillhjärnan och tror att 4 betyder 2, jag får förklara för honom hur siffror ser ut och vilka som kommer efter varandra och till slut blir det rätt.

jag tänker hela tiden på den där sällskapsresanfilmen där dom är i alperna, det här är exakt likadant. killen i uthyrningen har termobyxor, av orange färg och han har långt hår och ett svettband runt hela huvudet, det ser helt sjukt ut och jag kan tänka mig att han heter "steffe" eller "nalle" eller "tompa", är 27 år och att han varje natt innan han går och lägger sig, läser tidningen "alpint" och skrattar högt för sig själv medan han lyssnar på björn rosenström och äter leverpastej direkt ur förpackningen i sin våningssäng och när klockan slår 22 ropar hans mamma från undervåningen av villan: "tompa! släck lampan nu, tänk på att du ska upp tidigt imorgon och pista backen!"

när vi åker upp i skidliften får jag syn på snowboardgängen. det är dom här som åker runt i färgglada jättestora kläder och filmar varandra, gör volter i stora hopp och pratar bred dialekt. dom är skitbra på att åka snowboard, verkligen, det kan man inte ta ifrån dom, men jag undrar vad dom pratar om i liften, jag har förut tänkt att människor som håller på med "extremsporter" måste vara lite smartare än dom som håller på med "vanliga sporter" typ ishockey osv, men tydligen har jag inte haft några som helst belägg för dom här tankarna, det finns ingen logik i det alls när jag tänker på saken. hur som helst, ljuden jag hör från liften framför mig där det sitter tre snowboardåkare, dom ljuden jag hör påminner om när tv-karaktären skurt pratar och då får man ändå tänka på att skurt pratade genom en vuxen kvinnas buk och talade direkt till barn, är det så här snowboardåkarna lever? jag vet inte, men färgglada är dom iallafall och det är kul i ett sånt här land där människor går runt i svarta året om.

den sista kategorin människor jag tänkte prata om är svennepapporna som jobbar som vvs-montörer och svär åt sina barn hela tiden, men det blir som att racka ner på ett dagisbarn som har skitit ner sig i sandlådan, inte helt rättvist liksom. jag kan bjuda på en konversation jag hör när jag sitter och äter, det får avsluta det här inlägget.

far: "nu får du hamburgare som du sa att du ville ha"
barn: "eeehhauhuhuahahauu"
far: "men för fan sitt inte och lipa nu"
barn: "aahauueheeuuuuuuuuu bbeeueuuuuuh"
far: "du har fått allting på hamburgaren och om du inte äter upp mer än halva får du inte åka mer skidor idag!"
barn: "ahaheueueuhuhuhuhh buuuuhuhuuuuuuuu"
far: "du är faktiskt 25 år, nu får du skärpa dig!"
barn: "beueeuhuhuhuhuhuhuuu uhuhuhu uhuhuhuuuu"