tja! birk borkason här. ni kanske minns mig? jag var med i filmen "ronja rövardotter" på 80-talet. 1981 för att vara exakt. några av er som läser det här kanske har någon gammal kopia på vhs. vilken film! mitt hår var rött och jag hoppade från borkas sida till mattis sida och höll på att ramla ner mellan klippväggarna och avlida och jag red häst igenom helvetesgapet och stenarna föll ner och dödade mig nästan och jag räddade ronja från att bli avrättad av dom vidriga små grådvärgarna. ibland smög jag ut i skogen och åt flugsvamp tillsammans med en av manusförfattarna, men det filmade dom aldrig.
80-talet var min bästa tid. jag var ung och sprang i skogen och löften om framtiden låg som ett varmt täcke runt min späda tonårskropp. men om livets framsida var den tiden och filmen "ronja rövardotter", så har jag befunnit mig på livets baksida i flera år efter den där perioden, och jag menar inte livets baksida som i göteborg, nej, jag menar i den egentliga bemärkelsen av ordens innebörd.
ni förstår, mina problem började direkt efter "ronja". jag färgade håret svart och skaffade en skinnjacka, jag var trött på den snälla birk, nu skulle jag bli tuff. jag hade sett filmen g och framgångens sötma låg som en söt pastill i min gom. en producent ringde mig efter framgångarna med filmen, han berättade om en ny filmidé han hade, det fanns ett manus, flera andra gamla astrid lindgren-stjärnor skulle vara med, bland annat hunden båtsman och ett par av pippis gamla kängor. jag var eld och lågor! filmen skulle heta "potatistjuven" och skulle handla om en androgyn man i spånga som tjuvade potatisar ur ett potatisland. provfilmningar avlöste varandra, jag fick läsa andra människors manus och gå på fester, skriva autografer, på festerna klädde man sig i guld och glitter och sniffade kokain från marmorgolv med sugrör stora som krokofanter. jag hamnade i badkar fyllda av champagne, jag åt choklad med jättehög kakaohalt och jag pratade mode med stefan edberg, han tyckte att kjolar var för folk som inte spelar sport, jag höll med och tog ett grillchips.
jag hamnade i ett liv fyllt av vitt knarkpulver, alkoholhaltiga drycker, filmer med erotiska förtecken och socker i mängder. jag tappade allt hår och fick ölmage, jag åt nästan bara gélehallon och ahlgrens bilar i flera år. jag förlorade alla mina pengar, förlorade min bostad. flyttade in i ett cykelrum. jag hade en ny tjej varje dag och könssjukdomarna frodades i stockholmsnätterna som fotsvamp i ett gammalt högstadieduschrum. men när jag en dag ligger i en port på mosebacke och det lilla håret jag har på huvudet har blivit till frost tänker jag för mig själv "det här går inte längre" också skriker jag högt "jag var birk, jag var någon!!!!!!!!" en gammal tant med något som ser ut som en semla på huvudet slänger fem kronor på mig och väser "håll käft", "jag var någon, jag var birk", mumlar jag igen och hasar mig ut i stockholmsvintern med min mantel på ryggen.
/birk borkason
torsdag 31 januari 2008
måndag 28 januari 2008
torsdag 24 januari 2008
i walk the same way home every night
jag såg en annons i tidningen idag om krishantering. "behöver du hjälp med din kris?" stod det. jag blev minst sagt lite förbryllad. vadå krishantering? vad menar dom? hur hanterar man kris? hur kan dom veta hur man hanterar kris, dom känner inte ens mig? jag måste försöka komma i kontakt med dom här människorna, för det här oroar verkligen mig. jag behöver ingen speciell hantering! det är så vidrigt när människor försöker profitera på oskyldiga människor.
öppet brev till företaget som annonserar om krishantering
"hej *********,
jag såg er annons idag i tidningen och jag gillar det inte. jag behöver inte er hjälp.
jag behöver ingen hantering, jag kan hantera mig själv, okej? jag behöver alltså
ingen hantering alls, ingen hantering, så nu vet ni det. tack på förhand!
mvh
kris"
öppet brev till företaget som annonserar om krishantering
"hej *********,
jag såg er annons idag i tidningen och jag gillar det inte. jag behöver inte er hjälp.
jag behöver ingen hantering, jag kan hantera mig själv, okej? jag behöver alltså
ingen hantering alls, ingen hantering, så nu vet ni det. tack på förhand!
mvh
kris"
onsdag 23 januari 2008
två blogginlägg på en dag om det är bråttom
eftersom det gästbloggas här hela tiden så ska ni nu få lite information om mig istället för om alla dom här gästbloggarna. jag heter christoffer, men det visste ni nog förmodligen redan. jag fyllde 26 år rätt nyligen och jag tycker att det känns som en riktigt "härlig ålder".
dom som känner mig skulle nog säga att jag är en "rolig kille", "riktigt sjuk", "obehagligt framgångsrik", "och "så snygg att man mår psykiskt dåligt i flera veckor efter man träffat honom". andra saker man bör veta om mig är att jag tycker om att gå långa skogspromenader, äta ren havre och titta på gamla cowboyfilmer, nej förlåt nu blandade jag ihop mig själv med min häst, ragnar.
jag gillar inte att äta ren havre, jag gillar däremot att spela musik, främst trumpet, också gillar jag att knarka riktigt ordentligt och sedan efter jag tänt av så brukar jag hänga lite på mitt loft i new york och lyssna på funk fusion, oj nej det var ju miles davis innan han dog, jag brukar ta fel på mig själv och honom ibland, ursäkta mig, jag är så klantig.
visst, jag gillar jazz, jättemycket till och med, men där tar nog likheterna mellan mig och miles davis slut. nej, jag gillar mer att smyga mig in i människors drömmar när dom sover, poppa upp som populärkulturell referens i alla möjliga sammanhang, ligga på bord, bli insatt i människors dvd-spelare ibland och.. va fan i helvete, nu blandade jag ihop mig själv med filmen "lost highway" av david lynch, tänk så det kan bli ibland, oj oj oj. nej jag är ingen film släppt på dvd, det vore ju jättekonstigt.
nej du, jag är en glad man i mina bästa år, som gillar att laga mat med mycket smör i, sjunga sånger över öppen eld med mina vänner på kakläger och bäst av allt, det tycker jag att skirat smör är och ål, fet ål, det gillar jag, oj nu kurrar det i min mage jag är jättehungrig, nämen vad fan, nu blandade jag ihop mig med peter harrysson, jag är nog lite snurrig idag tror jag bestämt.
nej, peter harrysson är jag verkligen inte, om han väger 400 kilo så väger jag nog bara runt 50 kilo, jag har ingen vidare hållning ska sägas och jag är bara dryga 1.60 lång, och om sanningen ska fram väter jag faktiskt sängen titt som tätt, jag klär mig gärna i skjorta och byxor som sitter högt uppe i grenen och jag har frekventa samlag med en mycket ung tjej som har gått från att ha varit mitt adoptivbarn till min flickvän, på fritiden umgås jag med människor som skrattar åt mina skämt, oj vad konstigt det blev, nu blandade jag ihop mig själv med woody allen, det är ju jättekonstigt, vi har inga likheter alls förutom att jag också gillar new york. oj vad konstigt allt blev.
ps. jag har gästbloggat: på louises blogg
dom som känner mig skulle nog säga att jag är en "rolig kille", "riktigt sjuk", "obehagligt framgångsrik", "och "så snygg att man mår psykiskt dåligt i flera veckor efter man träffat honom". andra saker man bör veta om mig är att jag tycker om att gå långa skogspromenader, äta ren havre och titta på gamla cowboyfilmer, nej förlåt nu blandade jag ihop mig själv med min häst, ragnar.
jag gillar inte att äta ren havre, jag gillar däremot att spela musik, främst trumpet, också gillar jag att knarka riktigt ordentligt och sedan efter jag tänt av så brukar jag hänga lite på mitt loft i new york och lyssna på funk fusion, oj nej det var ju miles davis innan han dog, jag brukar ta fel på mig själv och honom ibland, ursäkta mig, jag är så klantig.
visst, jag gillar jazz, jättemycket till och med, men där tar nog likheterna mellan mig och miles davis slut. nej, jag gillar mer att smyga mig in i människors drömmar när dom sover, poppa upp som populärkulturell referens i alla möjliga sammanhang, ligga på bord, bli insatt i människors dvd-spelare ibland och.. va fan i helvete, nu blandade jag ihop mig själv med filmen "lost highway" av david lynch, tänk så det kan bli ibland, oj oj oj. nej jag är ingen film släppt på dvd, det vore ju jättekonstigt.
nej du, jag är en glad man i mina bästa år, som gillar att laga mat med mycket smör i, sjunga sånger över öppen eld med mina vänner på kakläger och bäst av allt, det tycker jag att skirat smör är och ål, fet ål, det gillar jag, oj nu kurrar det i min mage jag är jättehungrig, nämen vad fan, nu blandade jag ihop mig med peter harrysson, jag är nog lite snurrig idag tror jag bestämt.
nej, peter harrysson är jag verkligen inte, om han väger 400 kilo så väger jag nog bara runt 50 kilo, jag har ingen vidare hållning ska sägas och jag är bara dryga 1.60 lång, och om sanningen ska fram väter jag faktiskt sängen titt som tätt, jag klär mig gärna i skjorta och byxor som sitter högt uppe i grenen och jag har frekventa samlag med en mycket ung tjej som har gått från att ha varit mitt adoptivbarn till min flickvän, på fritiden umgås jag med människor som skrattar åt mina skämt, oj vad konstigt det blev, nu blandade jag ihop mig själv med woody allen, det är ju jättekonstigt, vi har inga likheter alls förutom att jag också gillar new york. oj vad konstigt allt blev.
ps. jag har gästbloggat: på louises blogg
jörgen lantz gästbloggar
jaha, här sitter jag och njuter av en mycket god mazarin och dricker lite kaffe. i min mörklagda men välstädade vindsvåning i gamla stan sitter jag och tänker lite på mitt liv och njuter av detta goda bakverk samt dryck. jag målar tavlor föreställande vaser och krukor. men vad hände egentligen efter björnes magasin kanske ni undrar? och varför slutade jag vara björne helt plötsligt? vad hände med min relation till lilla snigel och eva funck?
jag minns inte vilket år det var, men det kan ha varit 1998 och min blodsockernivå var väldigt låg den där dagen och jag var inne i den där björndräkten, som alltid, i den där härliga björndräkten och det var varmt, jättevarmt det var i augusti det var högsommar och jag ville ha lite godis, bara lite godis, en liten bit bara tänkte jag, bara en jävla ploppjävel. jag gick ut ur svt-huset och in i en kiosk och sa "tja, ge mig en plopp, tack! den bästa du har!" också skrattade jag mitt snälla björnskratt medan jag la ner några nummer av sporttidningen buster innanför dräkten, varpå kioskinnehavaren tog fram en pistol och sköt mig rakt i magen. det kändes som att någon lekte krig med mina tarmar och jag var på väg att dö, det var så här det kändes att dö som björn, tänkte jag och den där michael jackson-låten "black or white" spelades i bakgrunden och mitt vinröda blod forsade ut över kioskgolvet och jag kräktes i min björnmask.
nu låg jag i en ambulans på väg till sjukhuset och slangar var inkopplade i min kropp, det gjorde ont överallt och jag tänkte på robert gustafsson, lilla snigel och maträtten fläsk med löksås. efter det var det svart i vad som kändes som flera månader. när jag vaknade upp var det första jag såg en doktor som kollade på mig och sa "är inte du han björne?", "jo", sa jag.
efter några veckor blev jag utskriven och gick tillbaka till svt-huset för att fortsätta mitt arbete som björne i björnes magasin. jag hade lämnat in björndräkten på lagning och den var nu helt i sin ordning igen. jag var så glad. allt kändes underbart jag hade världen vid mina fötter. men så såg jag den, den där löpsedeln som skulle förändra mitt liv för alltid. "björn rånade kiosk, blev skjuten". strax därefter kommer jag fram till svt-huset och ser hur en polisbil stannar framför byggnaden. en polisman kliver ur och går fram mot mig. han nickar på det där polissättet och säger "nämen hej, björne" och jag svarar "hej". polismannen är obehaglig och han stinker baksnus.
när polismannen kommer nära mig blir jag illamående och backar, då tar han tag i min arm och drar den bakom min rygg i något sorts polisgrepp, jag håller på att bryta armen och känner hur smärtan i magen håller på att döda mig, men jag kan klara det här, tänker jag, jag är ju ändå en riktig björn. polismannen säger att han vet vad jag har gjort och jag säger men jag köpte ju bara en plopp också trodde väl kioskägaren att jag var en riktig björn också sköt han mig, men polismannen säger att han har hört alla bortförklaringar förut, det är ingen idé för mig att försöka förneka vad jag gjort. jag är bara en "vidrig jävla björn som snattar" säger han och spottar mig i ansiktet. tio minuter efter sitter jag på polisstationen, min björndräkt stinker snus. så gick det till, sedan var jag inte björne längre, nu var jag istället känd som "brottsbjörnen". jag och lilla snigel har ingen kontakt alls längre, vi mailar lite ibland och eva funck har sagt upp kontakten med mig helt och hållet eftersom hon tycker att "björnar borde veta bättre".
/jörgen lantz
jag minns inte vilket år det var, men det kan ha varit 1998 och min blodsockernivå var väldigt låg den där dagen och jag var inne i den där björndräkten, som alltid, i den där härliga björndräkten och det var varmt, jättevarmt det var i augusti det var högsommar och jag ville ha lite godis, bara lite godis, en liten bit bara tänkte jag, bara en jävla ploppjävel. jag gick ut ur svt-huset och in i en kiosk och sa "tja, ge mig en plopp, tack! den bästa du har!" också skrattade jag mitt snälla björnskratt medan jag la ner några nummer av sporttidningen buster innanför dräkten, varpå kioskinnehavaren tog fram en pistol och sköt mig rakt i magen. det kändes som att någon lekte krig med mina tarmar och jag var på väg att dö, det var så här det kändes att dö som björn, tänkte jag och den där michael jackson-låten "black or white" spelades i bakgrunden och mitt vinröda blod forsade ut över kioskgolvet och jag kräktes i min björnmask.
nu låg jag i en ambulans på väg till sjukhuset och slangar var inkopplade i min kropp, det gjorde ont överallt och jag tänkte på robert gustafsson, lilla snigel och maträtten fläsk med löksås. efter det var det svart i vad som kändes som flera månader. när jag vaknade upp var det första jag såg en doktor som kollade på mig och sa "är inte du han björne?", "jo", sa jag.
efter några veckor blev jag utskriven och gick tillbaka till svt-huset för att fortsätta mitt arbete som björne i björnes magasin. jag hade lämnat in björndräkten på lagning och den var nu helt i sin ordning igen. jag var så glad. allt kändes underbart jag hade världen vid mina fötter. men så såg jag den, den där löpsedeln som skulle förändra mitt liv för alltid. "björn rånade kiosk, blev skjuten". strax därefter kommer jag fram till svt-huset och ser hur en polisbil stannar framför byggnaden. en polisman kliver ur och går fram mot mig. han nickar på det där polissättet och säger "nämen hej, björne" och jag svarar "hej". polismannen är obehaglig och han stinker baksnus.
när polismannen kommer nära mig blir jag illamående och backar, då tar han tag i min arm och drar den bakom min rygg i något sorts polisgrepp, jag håller på att bryta armen och känner hur smärtan i magen håller på att döda mig, men jag kan klara det här, tänker jag, jag är ju ändå en riktig björn. polismannen säger att han vet vad jag har gjort och jag säger men jag köpte ju bara en plopp också trodde väl kioskägaren att jag var en riktig björn också sköt han mig, men polismannen säger att han har hört alla bortförklaringar förut, det är ingen idé för mig att försöka förneka vad jag gjort. jag är bara en "vidrig jävla björn som snattar" säger han och spottar mig i ansiktet. tio minuter efter sitter jag på polisstationen, min björndräkt stinker snus. så gick det till, sedan var jag inte björne längre, nu var jag istället känd som "brottsbjörnen". jag och lilla snigel har ingen kontakt alls längre, vi mailar lite ibland och eva funck har sagt upp kontakten med mig helt och hållet eftersom hon tycker att "björnar borde veta bättre".
/jörgen lantz
tisdag 15 januari 2008
the tough alliance gästbloggar
vi vet att ni älskar oss, men vi skiter i det, ni kan suga våra pastellfärgade electrokukar. vi vet inte riktigt vad vi ska skriva i den här bloggen, men vi tänkte berätta lite om en typisk dag i våra liv, våra säger vi eftersom konceptet tough alliance alltid innefattar båda medlemmarna, inte bara en, vi är ett koncept, men ni förstår det inte, för ni är inte lika smarta som oss, men så att ni vet, det är alltid två i tough alliance, alltid, inte en, utan två.
ni kanske läser purple mag, livraison och self service och lyssnar skitmycket på the embassy och har ljusa 501:or, pastellfärgade t-shirts och ironiskt illasittande vintage gucci-tröjor, läser nöjesguiden och dricker den där japanska ölen asahi, ligger med någon i the concretes eller tar lite kola med jonas game, precis som oss, men det betyder inte att ni förstår vad det är ni håller på med, men det, mina vänner, det gör vi. allting är nämnligen en del av vårt uttänkta koncept, men det skulle aldrig gå att förklara, för ingen skulle kunna förstå, ni är för dumma i huvudet, bara carl förstår, carl reinholdtzon belfrage alltså, han förstår precis vad vi menar. han förstår att vårt koncept inte bara har med vår musik att göra, tex, om vi vill göra en jättegod chokladmilkshake så gör vi den på ett sätt som passar vårt koncept, då kan man tänka sig att vi kanske tar lite vaniljglass, oboy, lite chokladsås och kokain.
och när vi står där, på scenen, med vårt baseballträ och spelar på en bas som inte är inkopplad och hoppar runt med våra munkfrisyrer, det är då vi känner att vi lever, när vi har bilder på delfiner och olika sporter i bakgrunden på storbildsskärm, ni kanske skrattar för att ni inte riktigt förstår, det är inte helt lätt, det förstår vi med, det kan inte vara lätt att gå på spelning när man är lite utveklingsstörd och helt dum i huvudet, som alla våra "fans" faktiskt är, varför vi ofta försöker att slå skiten ur er på våra spelningar, om vi inte avbryter spelningen efter bara några minuter och pekar finger, pekar finger åt hela rockscenen. det är så töntigt med rock, det behöver vi inte ens gå in på, livespelningar, usch, så patetiskt, nej vi vill revolutionera hela liveupplevelsen, det är därför vi kör playback och hoppar runt lite till bilder av tennis.
okej, så här ser en typisk dag i vårt liv ut. håll tillgodo, era jävla svennar
12.30. vi vaknar, båda rakar tredagarsstubbsskägg, röker en cigarett i var, bajsar i omgångar, lyssnar på enya och delfinljud och onanerar litegrann
14.00. läser senaste bon och skrattar högljutt, pratar om pastellfärger och om munkfrisyrer i ungefär 40 minuter
15.40. sticker ner till majvallen, kickar lite boll, det kommer kickers, vi sticker fort som fan därifrån
17.00. spelar in en ny låt, vi kallar den för vågskvalpslåten, vi sjunger om klasshat och eskapism och snygga tjejer
18.30. vi har mjukisbyxor på oss och tittar på youtubeklipp om baudelaire och airwolf
21.00. vi äter middag med carl reinholdtzon belfrage, vi pratar om vett och etikett, bordsskick, engelska internat och ansiktsskulptering, carl berättar att han hatar sin egen mamma väldigt mycket
22.30. vi dricker en öl på uppåt, framåt, vi blänger surt på alla som kollar, vi hatar dom, dom förstår inte någonting, vi är arga och ser arga ut, men så kommer en stor farlig kille och vi blir tvungna att dra på en gång, en av oss kissar lite i kalsongen
00.15. vi köper en chorizo med bröd vid vasaplatsgrillen, det smakar som korv ska smaka, gott
01.00. vi övar några nya sura miner framför spegeln
01.45. vi släcker lampan och sover
sincerely yours,
tta
ni kanske läser purple mag, livraison och self service och lyssnar skitmycket på the embassy och har ljusa 501:or, pastellfärgade t-shirts och ironiskt illasittande vintage gucci-tröjor, läser nöjesguiden och dricker den där japanska ölen asahi, ligger med någon i the concretes eller tar lite kola med jonas game, precis som oss, men det betyder inte att ni förstår vad det är ni håller på med, men det, mina vänner, det gör vi. allting är nämnligen en del av vårt uttänkta koncept, men det skulle aldrig gå att förklara, för ingen skulle kunna förstå, ni är för dumma i huvudet, bara carl förstår, carl reinholdtzon belfrage alltså, han förstår precis vad vi menar. han förstår att vårt koncept inte bara har med vår musik att göra, tex, om vi vill göra en jättegod chokladmilkshake så gör vi den på ett sätt som passar vårt koncept, då kan man tänka sig att vi kanske tar lite vaniljglass, oboy, lite chokladsås och kokain.
och när vi står där, på scenen, med vårt baseballträ och spelar på en bas som inte är inkopplad och hoppar runt med våra munkfrisyrer, det är då vi känner att vi lever, när vi har bilder på delfiner och olika sporter i bakgrunden på storbildsskärm, ni kanske skrattar för att ni inte riktigt förstår, det är inte helt lätt, det förstår vi med, det kan inte vara lätt att gå på spelning när man är lite utveklingsstörd och helt dum i huvudet, som alla våra "fans" faktiskt är, varför vi ofta försöker att slå skiten ur er på våra spelningar, om vi inte avbryter spelningen efter bara några minuter och pekar finger, pekar finger åt hela rockscenen. det är så töntigt med rock, det behöver vi inte ens gå in på, livespelningar, usch, så patetiskt, nej vi vill revolutionera hela liveupplevelsen, det är därför vi kör playback och hoppar runt lite till bilder av tennis.
okej, så här ser en typisk dag i vårt liv ut. håll tillgodo, era jävla svennar
12.30. vi vaknar, båda rakar tredagarsstubbsskägg, röker en cigarett i var, bajsar i omgångar, lyssnar på enya och delfinljud och onanerar litegrann
14.00. läser senaste bon och skrattar högljutt, pratar om pastellfärger och om munkfrisyrer i ungefär 40 minuter
15.40. sticker ner till majvallen, kickar lite boll, det kommer kickers, vi sticker fort som fan därifrån
17.00. spelar in en ny låt, vi kallar den för vågskvalpslåten, vi sjunger om klasshat och eskapism och snygga tjejer
18.30. vi har mjukisbyxor på oss och tittar på youtubeklipp om baudelaire och airwolf
21.00. vi äter middag med carl reinholdtzon belfrage, vi pratar om vett och etikett, bordsskick, engelska internat och ansiktsskulptering, carl berättar att han hatar sin egen mamma väldigt mycket
22.30. vi dricker en öl på uppåt, framåt, vi blänger surt på alla som kollar, vi hatar dom, dom förstår inte någonting, vi är arga och ser arga ut, men så kommer en stor farlig kille och vi blir tvungna att dra på en gång, en av oss kissar lite i kalsongen
00.15. vi köper en chorizo med bröd vid vasaplatsgrillen, det smakar som korv ska smaka, gott
01.00. vi övar några nya sura miner framför spegeln
01.45. vi släcker lampan och sover
sincerely yours,
tta
söndag 13 januari 2008
bros
häromnatten drömde jag att jag satt i fängelse, fängelset var ungefär som det i tv-serien oz, fast alla såg ryska ut och det var lite mer sunkigt, jag vet inte vad jag satt i fängelse på grund av, men det var obehagligt. jag delade cell med bruce willis, hans skalle var blank. bruce willis ville att jag skulle vara hans bitch, men det tyckte inte jag var lugnt, så efter någon dag av psykisk misshandel från hans sida, fixade jag en pistol och sköt honom i huvudet så att han dog. när bruce willis var död var jag glad och när utredningen började sa jag bara att han hade skjutit sig själv i huvudet, alla trodde mig. sedan vaknade jag, jävligt svettig.
onsdag 9 januari 2008
killarna i snook gästbloggar
sho bitches! det e snook i huset! vi e fett upptagna med att spela in en ny platta som blir sjukt soft, ken e me och massa andra kända shunnar, typ petter också och mange schmidt och han som är syo på berghs. asså shit det kommer blir fett! vi kör typ inte hiphop längre utan mer typ sär hiphop och techno ihop, fattaru! aja här är iallafall en text till en av våra nya låtar, checka skiten, släpp biten...
shunnar som heter gunnar
"ey jag minns när jag var liten och ständigt satt fast i skiten
jag bodde fett tight och fick sova i hallen i vår lägenhet i vasastan, shit bro inget skämt, vi var fattiga barn
tiden gick snabbt och jag börja hänga med shunnar, minns speciellt en snubbe med stil och mössan på sniskan som hette gunnar
han lärde mig allt om stil, visa mig hur stan funka och fick in på mig gästlister och vi klistra igen hans kompis lasses ritbok med karlssons klister
åren gick yo och jag fick fet respekt i odenplan, lidingö, ropsten och slussen, inga problem kompis jag kunde göra vad jag ville, jag till och med runka på bussen
nu håller jag på med media, mode och kola, men också wax i håret och anabola,
tiderna är hårda och ibland kändes det som jag inte visste vad jag ville, man vaknar bakis i en lägenhet med pillen i en beckmanskille
det är inte lätt att växa upp inne i stan, man är omgiven av snoriga barn, gamla kärringar med käften full av amalgam, shunnar som heter gunnar, rika bitches som hänger på riche och folk som lyssnar på ken på tunnelbanan hela vägen hem
jag minns tider när allt var som krigsstrider, det var som vietnam eller östberlin, snoriga småglin som stinker av hemoglobin, fuck jag minns när min brusha bara fick femtio lax i julklapp, man, han fick en spasmattack, ett psykbryt och fick åka akut,
till karolinska sjukhuset och ta en dos piller och jag kunde inte hjälpa honom för jag satt på spyantoan med kuken i en iller
men nu är tiderna bättre och jag jobbar med media och hänger på happy nation, och när jag inte gör det så säljer jag snook mixtapes från en koffert på grand central station, what
new york är stan som aldrig sover, snook sover aldrig, vi skjuter er i huvudet med ett gevär, vi skär, dig och din morsa i huvudet med en kniv, vi ger dig hiv, rakt in i venen, vi gör så att du får den sjuka cancergenen
men nu är det 2008 och jag börja hela året med att pissa blod i en potta, jag hade fått klamydia av någon hipsterbrud, som hade klätt sig i en brudskrud av djurhud, jag ba vad, drog in på beckmans, tog på mig en kofta, sen jag softa, uh, what!
det är inte lätt att växa upp inne i stan, man är omgiven av snoriga barn, gamla kärringar med käften full av amalgam, shunnar som heter gunnar, rika bitches som hänger på riche och folk som lyssnar på ken på tunnelbanan hela vägen hem
det är inte lätt att växa upp inne i stan, man är omgiven av snoriga barn, gamla kärringar med käften full av amalgam, shunnar som heter gunnar, rika bitches som hänger på riche och folk som lyssnar på ken på tunnelbanan hela vägen hem
alla som inte har mössan på sniskan är våldtäktsmän, är våldtäktsmän, uh, what
uh uh, gunnar, uh, shunnar, uh, media, uh, mössan på sniskan, uh, what, uh, 2008, snook,.. snook.. yo.. yo"
/snook
shunnar som heter gunnar
"ey jag minns när jag var liten och ständigt satt fast i skiten
jag bodde fett tight och fick sova i hallen i vår lägenhet i vasastan, shit bro inget skämt, vi var fattiga barn
tiden gick snabbt och jag börja hänga med shunnar, minns speciellt en snubbe med stil och mössan på sniskan som hette gunnar
han lärde mig allt om stil, visa mig hur stan funka och fick in på mig gästlister och vi klistra igen hans kompis lasses ritbok med karlssons klister
åren gick yo och jag fick fet respekt i odenplan, lidingö, ropsten och slussen, inga problem kompis jag kunde göra vad jag ville, jag till och med runka på bussen
nu håller jag på med media, mode och kola, men också wax i håret och anabola,
tiderna är hårda och ibland kändes det som jag inte visste vad jag ville, man vaknar bakis i en lägenhet med pillen i en beckmanskille
det är inte lätt att växa upp inne i stan, man är omgiven av snoriga barn, gamla kärringar med käften full av amalgam, shunnar som heter gunnar, rika bitches som hänger på riche och folk som lyssnar på ken på tunnelbanan hela vägen hem
jag minns tider när allt var som krigsstrider, det var som vietnam eller östberlin, snoriga småglin som stinker av hemoglobin, fuck jag minns när min brusha bara fick femtio lax i julklapp, man, han fick en spasmattack, ett psykbryt och fick åka akut,
till karolinska sjukhuset och ta en dos piller och jag kunde inte hjälpa honom för jag satt på spyantoan med kuken i en iller
men nu är tiderna bättre och jag jobbar med media och hänger på happy nation, och när jag inte gör det så säljer jag snook mixtapes från en koffert på grand central station, what
new york är stan som aldrig sover, snook sover aldrig, vi skjuter er i huvudet med ett gevär, vi skär, dig och din morsa i huvudet med en kniv, vi ger dig hiv, rakt in i venen, vi gör så att du får den sjuka cancergenen
men nu är det 2008 och jag börja hela året med att pissa blod i en potta, jag hade fått klamydia av någon hipsterbrud, som hade klätt sig i en brudskrud av djurhud, jag ba vad, drog in på beckmans, tog på mig en kofta, sen jag softa, uh, what!
det är inte lätt att växa upp inne i stan, man är omgiven av snoriga barn, gamla kärringar med käften full av amalgam, shunnar som heter gunnar, rika bitches som hänger på riche och folk som lyssnar på ken på tunnelbanan hela vägen hem
det är inte lätt att växa upp inne i stan, man är omgiven av snoriga barn, gamla kärringar med käften full av amalgam, shunnar som heter gunnar, rika bitches som hänger på riche och folk som lyssnar på ken på tunnelbanan hela vägen hem
alla som inte har mössan på sniskan är våldtäktsmän, är våldtäktsmän, uh, what
uh uh, gunnar, uh, shunnar, uh, media, uh, mössan på sniskan, uh, what, uh, 2008, snook,.. snook.. yo.. yo"
/snook
lördag 5 januari 2008
captain jazz
den unge mannens skägg är av tredagarsstubbskaraktär. han sitter i sin lägenhet i midsommarkransen. det luktar matos och dyr parfym om hans kläder. hans rum ser ut som en femtonårings. han tänker på internet, han minns knappt hur det ser ut men i hans huvud snurrar bilder av vita blanka ytor och svarta fina länkar i times new roman storlek 10. ord som cookies får honom att skälva. den unge mannen har inte surfat på internet på flera veckor, han har inte sett dom nya festbilderna på rodeomagazine.se eller stureplan.se, inte läst dom senaste blogginläggen på sina favoritbloggar, inte kollat sin mail, inte "chattat" på msn, inte loggat in på facebook, myspace, inte skrivit blogg, han känner att han håller på att avlida, långsamt. han måste logga in, någonstans, var som helst, det spelar ingen roll, bara han får logga in, men det går inte, internet är avstängt för en räkning var obetald. den. jävla. räkningen.
den unge mannens skägg börjar sakta anta formen av ett 'mauroskägg'. fortfarande inget internet. den unge mannen ligger nu i sin säng och gråter, i fosterställning och tårarna rinner ut som oceaner över hans ikeasäng.
den unge mannen är nu tjugosex år gammal. nyårsafton var fin, men inget internet. den unge mannens skägg är nu ett helskägg.
den unge mannens skägg ser nu lite ut som hemingways skägg gjorde när han skrev boken 'den gamle och havet'.
den unge mannens skägg har totalt urartat och täcker nu hela hans ansikte och fungerar även som fiberoptisk internetanslutning. abonnemanget med bredbandsbolaget är uppsagt och alla i huset kan nu surfa på den unge mannens skägguppkoppling. det är bara att koppla en router till ansiktsbehåringen.
användarnamn: adde malmbergs mustasch
lösenord: christer glennings konstiga skepparkrans
den unge mannens skägg börjar sakta anta formen av ett 'mauroskägg'. fortfarande inget internet. den unge mannen ligger nu i sin säng och gråter, i fosterställning och tårarna rinner ut som oceaner över hans ikeasäng.
den unge mannen är nu tjugosex år gammal. nyårsafton var fin, men inget internet. den unge mannens skägg är nu ett helskägg.
den unge mannens skägg ser nu lite ut som hemingways skägg gjorde när han skrev boken 'den gamle och havet'.
den unge mannens skägg har totalt urartat och täcker nu hela hans ansikte och fungerar även som fiberoptisk internetanslutning. abonnemanget med bredbandsbolaget är uppsagt och alla i huset kan nu surfa på den unge mannens skägguppkoppling. det är bara att koppla en router till ansiktsbehåringen.
användarnamn: adde malmbergs mustasch
lösenord: christer glennings konstiga skepparkrans
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)