birk borkason gästbloggar

tja! birk borkason här. ni kanske minns mig? jag var med i filmen "ronja rövardotter" på 80-talet. 1981 för att vara exakt. några av er som läser det här kanske har någon gammal kopia på vhs. vilken film! mitt hår var rött och jag hoppade från borkas sida till mattis sida och höll på att ramla ner mellan klippväggarna och avlida och jag red häst igenom helvetesgapet och stenarna föll ner och dödade mig nästan och jag räddade ronja från att bli avrättad av dom vidriga små grådvärgarna. ibland smög jag ut i skogen och åt flugsvamp tillsammans med en av manusförfattarna, men det filmade dom aldrig.

80-talet var min bästa tid. jag var ung och sprang i skogen och löften om framtiden låg som ett varmt täcke runt min späda tonårskropp. men om livets framsida var den tiden och filmen "ronja rövardotter", så har jag befunnit mig på livets baksida i flera år efter den där perioden, och jag menar inte livets baksida som i göteborg, nej, jag menar i den egentliga bemärkelsen av ordens innebörd.

ni förstår, mina problem började direkt efter "ronja". jag färgade håret svart och skaffade en skinnjacka, jag var trött på den snälla birk, nu skulle jag bli tuff. jag hade sett filmen g och framgångens sötma låg som en söt pastill i min gom. en producent ringde mig efter framgångarna med filmen, han berättade om en ny filmidé han hade, det fanns ett manus, flera andra gamla astrid lindgren-stjärnor skulle vara med, bland annat hunden båtsman och ett par av pippis gamla kängor. jag var eld och lågor! filmen skulle heta "potatistjuven" och skulle handla om en androgyn man i spånga som tjuvade potatisar ur ett potatisland. provfilmningar avlöste varandra, jag fick läsa andra människors manus och gå på fester, skriva autografer, på festerna klädde man sig i guld och glitter och sniffade kokain från marmorgolv med sugrör stora som krokofanter. jag hamnade i badkar fyllda av champagne, jag åt choklad med jättehög kakaohalt och jag pratade mode med stefan edberg, han tyckte att kjolar var för folk som inte spelar sport, jag höll med och tog ett grillchips.

jag hamnade i ett liv fyllt av vitt knarkpulver, alkoholhaltiga drycker, filmer med erotiska förtecken och socker i mängder. jag tappade allt hår och fick ölmage, jag åt nästan bara gélehallon och ahlgrens bilar i flera år. jag förlorade alla mina pengar, förlorade min bostad. flyttade in i ett cykelrum. jag hade en ny tjej varje dag och könssjukdomarna frodades i stockholmsnätterna som fotsvamp i ett gammalt högstadieduschrum. men när jag en dag ligger i en port på mosebacke och det lilla håret jag har på huvudet har blivit till frost tänker jag för mig själv "det här går inte längre" också skriker jag högt "jag var birk, jag var någon!!!!!!!!" en gammal tant med något som ser ut som en semla på huvudet slänger fem kronor på mig och väser "håll käft", "jag var någon, jag var birk", mumlar jag igen och hasar mig ut i stockholmsvintern med min mantel på ryggen.

/birk borkason