bara panta lite

när man har lika mycket pengar kvar i fickan som han med smutsiga kläder som spelar munspel inne i stan, ja då kanske man övervägar att panta dom där burkarna och flaskorna man har hemma i skafferiet. jag har pantat burkar, flera gånger i mitt liv och det har nog i stort sett varenda människa gjort, men att sätta det hela i system, att varje dag jaga burkarna, på stan, nästan ta dom ur handen på öldrickande emoungdomar med tuppfrisyr, nej där går min gräns. jag har därför kartlagt pantarna för att se vilken grupp av människor som gör det och varför. min kartläggning börjar med att jag äter lunch i vasaparken och slutar med att jag tänker driva en tes, om pensionärer, rastlöshet, depression och pantburkar. jag frågar mig själv; vad är det som driver en människa i pantburkens riktning?

efter att ha kartlagt vilka grupper och typer av människor det är som är pantburksletare börjar jag se ett mönster. jag har därför gjort en slags persona av informationen jag fått ihop.

kön: man eller kvinna
ålder: 65+
bor: högdalen
klädsel: "streetig," mycket färgglada toner och gärna en scarf, keps, sportskor med kardborreband istället för skosnören
accesoarer: sopsäck, i extrema fall en stor barnvagn fylld av pantburkar
typiskt namn: jörgen, rose-marie

jag märker att många äldre människor pantar burkar och jag menar inte om att dom tar några burkar dom har hemma och pantar dom när dom ändå är i affären och handlar, nej dom har ett system där dom sveper runt papperskorgar, parker, trappuppgångar, tunnelbanestationer, allt möjligt, som något sorts djur vars enda föda är pantburkar och vars enda lycka är den 50-öriga belöningen efter burken eller flaskan pantats. det skulle kunna ha att göra med deras dåliga pensionärsekonomi, det skulle man kunna tro, jag skulle nästan kunna skriva under på det om det inte vore för att jag kommit på varför dom, pensionärerna alltså, på ålderns höst börjar samla pantburkar.

jag kom på det när jag såg en pensionärskvinna med en alldeles för tom blick på tunnelbanan. hennes blick var som jag kan tänka mig att "perez hiltons" pappas blick var när "perez hilton" berättade att han börjat blogga, om kändisar samt börjat rita kokainstreck under deras näsor, på internet.

så, vad har då pensionärerna för skäl till att hänge sig åt en så konstig och obehaglig hobby? just precis, hobby, och det är med tyngd i bokstäverna jag skriver ordet, för det är just vad det här handlar om. människan fyller 65 år, blir pensionär och har helt plötsligt ingenting att göra, alls, vilket resulterar i någon sorts depression, som sedan leder in i en smärre livskris och sedan utmynnar i tre möjliga scenarion.

det första scenariot är pantburksletarscenariot. kortfattat handlar det här scenariot om att personen helt enkelt börjar panta burkar i brist på annat att göra, lite som reklamkillen i 35-års åldern som har tråkigt och är lite deppig och därför börjar ta kokain och gå på riche.

det andra scenariot är när pensionären fullkomligt tappar greppet om allting och börjar gå runt och säga hej till varenda människa den ser på stan.

det tredje scenariot är när pensionären börjar samla på katter. istället för att samla in pantburkar samlar då pensionären in katter på stan, i en hov eller stor hockeybag, detta är förbjudet och inte så vanligt.

så, vad har vi lärt oss? jo, att gamla människor är dom som står för det mesta av pantburksjageriet och att det är inget fel med det, så länge man använder en ekologisk sopsäck och ser till att hälla ut ölen innan man pantar burken, annars kan maskinen gå sönder.