för första gången i den här bloggen skriver jag i versaler: JAG ÅNGRAR MIG, JAG SLUTAR INTE BLOGGA. jag märkte att hela bloggsverige stod stilla och det fick mig att förstå att det är viktigt att jag drar mitt strå till den här stacken som är internet. som sångaren i kent sa bara några timmar efter jag slutat blogga; "jag vet inte vad jag ska göra på internet längre." eller som börje ahlstedt sa; "jag tänker aldrig mer skådespela om inte kris börjar blogga igen, jag har ingenting roligt att läsa när jag gör min morgontoalett längre, vad fan ska jag göra?" dom här typen av uttalanden är talande för att jag verkligen behövs.
dock så kommer mitt bloggande inte vara speciellt frekvent eftersom jag har så otroligt mycket att göra nuförtiden. men räkna med mycket gästbloggar, först ut är hårdrocksbandet metallica, men även gamla hjältar som super mario och den vita rutan på schackbrädet kommer att gästblogga utav bara fan. jag är tillbaka, för alltid.
onsdag 27 februari 2008
söndag 24 februari 2008
nu får det vara slut på det roliga
nu har jag skrivit rätt många inlägg i den här bloggen, bergis över 100 och nu får det fan räcka, nu får det vara nog, det är inte kul längre och jag har inte tid, jag jobbar ju tamejfan med media, då hinner man inte sitta och skriva ironiska texter på internet. men man tackar för läsningarna! tack och hej!
/kris
/kris
torsdag 7 februari 2008
fyra sorters häst
jan guilliou, den främste författaren i världshistorien har skrivit den bästa boken i hela världen (ondskan), men det är inte alltid lätt att vara författare, snarare tvärtom, alltså inte så lätt. nej det ska jag tala om, man lever i en ständig stress och ångesten pockar som en dålig gammal per hagman-bok i tinningen och man dricker kaffe, man dricker det svart direkt från ett fat, man surplar skiten med en sockerbit i munnen och man jagar sitt eget kött som man sedan steker i stekpannan och man läser sina egna ord med en avsky och ett självförakt som skulle få en emounge att verka glad.
jan har problem med en bok han skriver på. han har därför mailat mig och bett om hjälp. i mailet frågar jan hur man på bästa sätt kan inleda en roman om en gammal och sjuk häst. är det något jag kan så är det just det, så jag har därför, för att vara snäll mot jan, tagit fram fyra olika inledningar om en gammal och sjuk häst, det är fyra helt olika sätt att skriva en bok på och någon av dessa inledningar hoppas jag verkligen faller jan i smaken.
fyra olika sorters hästboksinledningar
1. "han satte på skivan caligula av popduon hästpojken på hög volym och rakade bort sin mediamustasch med en lätt, nästan nonchalant rörelse medan han satte den prickiga flugan på plats över den vita acneskjortan. han skulle på klubb ikväll, ikväll skulle det bli fest, han var glad, nu jävlar tänkte han, men lyckan kändes inte som den brukade göra, det låg som ett filter av mörker över hans tankar ikväll och han visste varför; toblerone var döende och kanske var det ikväll han skulle dö."
2. "-vivienne, du kommer aldrig kunna döda mig! jag är mycket starkare än dig! kom an då! kom an! kom an bara! du kan ju försöka! hästen ricardo fullständigt frustade ut orden och med en styrka som nästan fick vivienne att tro att ricardo var så ung och ståtlig och frisk som han en gång varit. vivienne var förbryllad, hästar kan ju inte prata, tänkte hon och rökte en right utan filter."
3. när hon rider på hästen ser hon att johannes brost går några meter framför, hon rider ifatt honom och knackar honom på axeln. - var inte du joker i rederiet? frågar hon. - jo, svarar han. - vilken fin häst! säger johannes brost. - tack så jättemycket joker! svarar hon och känner att hon håller på att spy av hans andedräkt som luktar gammeldansk och hönsgryta."
4. "-hästen nyser jättemycket för den är förkyld och har hiv, ingen bra kombination, ingen bra kombination alls. det här säger doktor mättää med en ton som endast kommer vid en dödsdom, det låter obehagligt, men eva tänker att det inte är så farligt, hästar vet ju ingenting, dom förstår inte vad hiv är, hur skulle dom kunna veta det, dom kan ju inte ta heroin."
jan har problem med en bok han skriver på. han har därför mailat mig och bett om hjälp. i mailet frågar jan hur man på bästa sätt kan inleda en roman om en gammal och sjuk häst. är det något jag kan så är det just det, så jag har därför, för att vara snäll mot jan, tagit fram fyra olika inledningar om en gammal och sjuk häst, det är fyra helt olika sätt att skriva en bok på och någon av dessa inledningar hoppas jag verkligen faller jan i smaken.
fyra olika sorters hästboksinledningar
1. "han satte på skivan caligula av popduon hästpojken på hög volym och rakade bort sin mediamustasch med en lätt, nästan nonchalant rörelse medan han satte den prickiga flugan på plats över den vita acneskjortan. han skulle på klubb ikväll, ikväll skulle det bli fest, han var glad, nu jävlar tänkte han, men lyckan kändes inte som den brukade göra, det låg som ett filter av mörker över hans tankar ikväll och han visste varför; toblerone var döende och kanske var det ikväll han skulle dö."
2. "-vivienne, du kommer aldrig kunna döda mig! jag är mycket starkare än dig! kom an då! kom an! kom an bara! du kan ju försöka! hästen ricardo fullständigt frustade ut orden och med en styrka som nästan fick vivienne att tro att ricardo var så ung och ståtlig och frisk som han en gång varit. vivienne var förbryllad, hästar kan ju inte prata, tänkte hon och rökte en right utan filter."
3. när hon rider på hästen ser hon att johannes brost går några meter framför, hon rider ifatt honom och knackar honom på axeln. - var inte du joker i rederiet? frågar hon. - jo, svarar han. - vilken fin häst! säger johannes brost. - tack så jättemycket joker! svarar hon och känner att hon håller på att spy av hans andedräkt som luktar gammeldansk och hönsgryta."
4. "-hästen nyser jättemycket för den är förkyld och har hiv, ingen bra kombination, ingen bra kombination alls. det här säger doktor mättää med en ton som endast kommer vid en dödsdom, det låter obehagligt, men eva tänker att det inte är så farligt, hästar vet ju ingenting, dom förstår inte vad hiv är, hur skulle dom kunna veta det, dom kan ju inte ta heroin."
torsdag 31 januari 2008
birk borkason gästbloggar
tja! birk borkason här. ni kanske minns mig? jag var med i filmen "ronja rövardotter" på 80-talet. 1981 för att vara exakt. några av er som läser det här kanske har någon gammal kopia på vhs. vilken film! mitt hår var rött och jag hoppade från borkas sida till mattis sida och höll på att ramla ner mellan klippväggarna och avlida och jag red häst igenom helvetesgapet och stenarna föll ner och dödade mig nästan och jag räddade ronja från att bli avrättad av dom vidriga små grådvärgarna. ibland smög jag ut i skogen och åt flugsvamp tillsammans med en av manusförfattarna, men det filmade dom aldrig.
80-talet var min bästa tid. jag var ung och sprang i skogen och löften om framtiden låg som ett varmt täcke runt min späda tonårskropp. men om livets framsida var den tiden och filmen "ronja rövardotter", så har jag befunnit mig på livets baksida i flera år efter den där perioden, och jag menar inte livets baksida som i göteborg, nej, jag menar i den egentliga bemärkelsen av ordens innebörd.
ni förstår, mina problem började direkt efter "ronja". jag färgade håret svart och skaffade en skinnjacka, jag var trött på den snälla birk, nu skulle jag bli tuff. jag hade sett filmen g och framgångens sötma låg som en söt pastill i min gom. en producent ringde mig efter framgångarna med filmen, han berättade om en ny filmidé han hade, det fanns ett manus, flera andra gamla astrid lindgren-stjärnor skulle vara med, bland annat hunden båtsman och ett par av pippis gamla kängor. jag var eld och lågor! filmen skulle heta "potatistjuven" och skulle handla om en androgyn man i spånga som tjuvade potatisar ur ett potatisland. provfilmningar avlöste varandra, jag fick läsa andra människors manus och gå på fester, skriva autografer, på festerna klädde man sig i guld och glitter och sniffade kokain från marmorgolv med sugrör stora som krokofanter. jag hamnade i badkar fyllda av champagne, jag åt choklad med jättehög kakaohalt och jag pratade mode med stefan edberg, han tyckte att kjolar var för folk som inte spelar sport, jag höll med och tog ett grillchips.
jag hamnade i ett liv fyllt av vitt knarkpulver, alkoholhaltiga drycker, filmer med erotiska förtecken och socker i mängder. jag tappade allt hår och fick ölmage, jag åt nästan bara gélehallon och ahlgrens bilar i flera år. jag förlorade alla mina pengar, förlorade min bostad. flyttade in i ett cykelrum. jag hade en ny tjej varje dag och könssjukdomarna frodades i stockholmsnätterna som fotsvamp i ett gammalt högstadieduschrum. men när jag en dag ligger i en port på mosebacke och det lilla håret jag har på huvudet har blivit till frost tänker jag för mig själv "det här går inte längre" också skriker jag högt "jag var birk, jag var någon!!!!!!!!" en gammal tant med något som ser ut som en semla på huvudet slänger fem kronor på mig och väser "håll käft", "jag var någon, jag var birk", mumlar jag igen och hasar mig ut i stockholmsvintern med min mantel på ryggen.
/birk borkason
80-talet var min bästa tid. jag var ung och sprang i skogen och löften om framtiden låg som ett varmt täcke runt min späda tonårskropp. men om livets framsida var den tiden och filmen "ronja rövardotter", så har jag befunnit mig på livets baksida i flera år efter den där perioden, och jag menar inte livets baksida som i göteborg, nej, jag menar i den egentliga bemärkelsen av ordens innebörd.
ni förstår, mina problem började direkt efter "ronja". jag färgade håret svart och skaffade en skinnjacka, jag var trött på den snälla birk, nu skulle jag bli tuff. jag hade sett filmen g och framgångens sötma låg som en söt pastill i min gom. en producent ringde mig efter framgångarna med filmen, han berättade om en ny filmidé han hade, det fanns ett manus, flera andra gamla astrid lindgren-stjärnor skulle vara med, bland annat hunden båtsman och ett par av pippis gamla kängor. jag var eld och lågor! filmen skulle heta "potatistjuven" och skulle handla om en androgyn man i spånga som tjuvade potatisar ur ett potatisland. provfilmningar avlöste varandra, jag fick läsa andra människors manus och gå på fester, skriva autografer, på festerna klädde man sig i guld och glitter och sniffade kokain från marmorgolv med sugrör stora som krokofanter. jag hamnade i badkar fyllda av champagne, jag åt choklad med jättehög kakaohalt och jag pratade mode med stefan edberg, han tyckte att kjolar var för folk som inte spelar sport, jag höll med och tog ett grillchips.
jag hamnade i ett liv fyllt av vitt knarkpulver, alkoholhaltiga drycker, filmer med erotiska förtecken och socker i mängder. jag tappade allt hår och fick ölmage, jag åt nästan bara gélehallon och ahlgrens bilar i flera år. jag förlorade alla mina pengar, förlorade min bostad. flyttade in i ett cykelrum. jag hade en ny tjej varje dag och könssjukdomarna frodades i stockholmsnätterna som fotsvamp i ett gammalt högstadieduschrum. men när jag en dag ligger i en port på mosebacke och det lilla håret jag har på huvudet har blivit till frost tänker jag för mig själv "det här går inte längre" också skriker jag högt "jag var birk, jag var någon!!!!!!!!" en gammal tant med något som ser ut som en semla på huvudet slänger fem kronor på mig och väser "håll käft", "jag var någon, jag var birk", mumlar jag igen och hasar mig ut i stockholmsvintern med min mantel på ryggen.
/birk borkason
måndag 28 januari 2008
torsdag 24 januari 2008
i walk the same way home every night
jag såg en annons i tidningen idag om krishantering. "behöver du hjälp med din kris?" stod det. jag blev minst sagt lite förbryllad. vadå krishantering? vad menar dom? hur hanterar man kris? hur kan dom veta hur man hanterar kris, dom känner inte ens mig? jag måste försöka komma i kontakt med dom här människorna, för det här oroar verkligen mig. jag behöver ingen speciell hantering! det är så vidrigt när människor försöker profitera på oskyldiga människor.
öppet brev till företaget som annonserar om krishantering
"hej *********,
jag såg er annons idag i tidningen och jag gillar det inte. jag behöver inte er hjälp.
jag behöver ingen hantering, jag kan hantera mig själv, okej? jag behöver alltså
ingen hantering alls, ingen hantering, så nu vet ni det. tack på förhand!
mvh
kris"
öppet brev till företaget som annonserar om krishantering
"hej *********,
jag såg er annons idag i tidningen och jag gillar det inte. jag behöver inte er hjälp.
jag behöver ingen hantering, jag kan hantera mig själv, okej? jag behöver alltså
ingen hantering alls, ingen hantering, så nu vet ni det. tack på förhand!
mvh
kris"
onsdag 23 januari 2008
två blogginlägg på en dag om det är bråttom
eftersom det gästbloggas här hela tiden så ska ni nu få lite information om mig istället för om alla dom här gästbloggarna. jag heter christoffer, men det visste ni nog förmodligen redan. jag fyllde 26 år rätt nyligen och jag tycker att det känns som en riktigt "härlig ålder".
dom som känner mig skulle nog säga att jag är en "rolig kille", "riktigt sjuk", "obehagligt framgångsrik", "och "så snygg att man mår psykiskt dåligt i flera veckor efter man träffat honom". andra saker man bör veta om mig är att jag tycker om att gå långa skogspromenader, äta ren havre och titta på gamla cowboyfilmer, nej förlåt nu blandade jag ihop mig själv med min häst, ragnar.
jag gillar inte att äta ren havre, jag gillar däremot att spela musik, främst trumpet, också gillar jag att knarka riktigt ordentligt och sedan efter jag tänt av så brukar jag hänga lite på mitt loft i new york och lyssna på funk fusion, oj nej det var ju miles davis innan han dog, jag brukar ta fel på mig själv och honom ibland, ursäkta mig, jag är så klantig.
visst, jag gillar jazz, jättemycket till och med, men där tar nog likheterna mellan mig och miles davis slut. nej, jag gillar mer att smyga mig in i människors drömmar när dom sover, poppa upp som populärkulturell referens i alla möjliga sammanhang, ligga på bord, bli insatt i människors dvd-spelare ibland och.. va fan i helvete, nu blandade jag ihop mig själv med filmen "lost highway" av david lynch, tänk så det kan bli ibland, oj oj oj. nej jag är ingen film släppt på dvd, det vore ju jättekonstigt.
nej du, jag är en glad man i mina bästa år, som gillar att laga mat med mycket smör i, sjunga sånger över öppen eld med mina vänner på kakläger och bäst av allt, det tycker jag att skirat smör är och ål, fet ål, det gillar jag, oj nu kurrar det i min mage jag är jättehungrig, nämen vad fan, nu blandade jag ihop mig med peter harrysson, jag är nog lite snurrig idag tror jag bestämt.
nej, peter harrysson är jag verkligen inte, om han väger 400 kilo så väger jag nog bara runt 50 kilo, jag har ingen vidare hållning ska sägas och jag är bara dryga 1.60 lång, och om sanningen ska fram väter jag faktiskt sängen titt som tätt, jag klär mig gärna i skjorta och byxor som sitter högt uppe i grenen och jag har frekventa samlag med en mycket ung tjej som har gått från att ha varit mitt adoptivbarn till min flickvän, på fritiden umgås jag med människor som skrattar åt mina skämt, oj vad konstigt det blev, nu blandade jag ihop mig själv med woody allen, det är ju jättekonstigt, vi har inga likheter alls förutom att jag också gillar new york. oj vad konstigt allt blev.
ps. jag har gästbloggat: på louises blogg
dom som känner mig skulle nog säga att jag är en "rolig kille", "riktigt sjuk", "obehagligt framgångsrik", "och "så snygg att man mår psykiskt dåligt i flera veckor efter man träffat honom". andra saker man bör veta om mig är att jag tycker om att gå långa skogspromenader, äta ren havre och titta på gamla cowboyfilmer, nej förlåt nu blandade jag ihop mig själv med min häst, ragnar.
jag gillar inte att äta ren havre, jag gillar däremot att spela musik, främst trumpet, också gillar jag att knarka riktigt ordentligt och sedan efter jag tänt av så brukar jag hänga lite på mitt loft i new york och lyssna på funk fusion, oj nej det var ju miles davis innan han dog, jag brukar ta fel på mig själv och honom ibland, ursäkta mig, jag är så klantig.
visst, jag gillar jazz, jättemycket till och med, men där tar nog likheterna mellan mig och miles davis slut. nej, jag gillar mer att smyga mig in i människors drömmar när dom sover, poppa upp som populärkulturell referens i alla möjliga sammanhang, ligga på bord, bli insatt i människors dvd-spelare ibland och.. va fan i helvete, nu blandade jag ihop mig själv med filmen "lost highway" av david lynch, tänk så det kan bli ibland, oj oj oj. nej jag är ingen film släppt på dvd, det vore ju jättekonstigt.
nej du, jag är en glad man i mina bästa år, som gillar att laga mat med mycket smör i, sjunga sånger över öppen eld med mina vänner på kakläger och bäst av allt, det tycker jag att skirat smör är och ål, fet ål, det gillar jag, oj nu kurrar det i min mage jag är jättehungrig, nämen vad fan, nu blandade jag ihop mig med peter harrysson, jag är nog lite snurrig idag tror jag bestämt.
nej, peter harrysson är jag verkligen inte, om han väger 400 kilo så väger jag nog bara runt 50 kilo, jag har ingen vidare hållning ska sägas och jag är bara dryga 1.60 lång, och om sanningen ska fram väter jag faktiskt sängen titt som tätt, jag klär mig gärna i skjorta och byxor som sitter högt uppe i grenen och jag har frekventa samlag med en mycket ung tjej som har gått från att ha varit mitt adoptivbarn till min flickvän, på fritiden umgås jag med människor som skrattar åt mina skämt, oj vad konstigt det blev, nu blandade jag ihop mig själv med woody allen, det är ju jättekonstigt, vi har inga likheter alls förutom att jag också gillar new york. oj vad konstigt allt blev.
ps. jag har gästbloggat: på louises blogg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)