henry chinaski, himlen, 2007
dagen börjar som den alltid brukar börja. jag vaknar klockan sex, jag vaknar av att jag skitit på mig, sängen är svart, men jag orkar inte gå upp, jag sover till tolv. jag går upp med känslan av att någon försökt att såga i min kropp medan jag sov. jag sätter mig vid mitt äckliga matbord och dricker ett glas whiskey och äter en tomat. på matbordet ligger det tre saker. knark, en säck potatis och en pistol. det är omöjligt att ta sitt liv häruppe. jag går in i badrummet och skiter. det fullkomligt sprutar.
efter att jag glömmer att borsta tänderna och råkar pissa på mina egna fötter upprepade gånger, tittar jag mig själv i spegeln, jag gillar det jag ser, men det luktar urin i hela badrummet och gult piss rinner ner för mina tjocka ben. jag mår bra idag och jag tömmer fem öl framför köksfönstret. det är vitt överallt utanför, jag fattar inte vad dom håller på med där ute. gubbar och kärringar i något sorts tillstånd som verkar jävligt obehagligt, jag förstår inte hur dom orkar prata med varandra hela dagarna, käftarna är öppna men dom säger ingenting. jag rakar mig, min hud är inte som en hud ska vara. när jag kommer ut från badrummet har jag vita pappertussar i hela ansiktet som blöder.
jag somnar och drömmer att jag lassar in vedträn i en stor svart ugn i helvetet. det är underbart och jag svettas öl och rödvin. bredvid mig står en man som kallas jaques. han verkar vara en jävla skitstövel. han ler som en fransk bög och jag blir förbannad och vägrar lassa in mer vedträn i den jävla ugnen.
också vaknar jag av att en hora skriker i soluppgången. inte ens här kan man få känna av tystnaden. jag tömmer en whiskeyflaska och tänder en cigg. jag tänker på ett par bröst jag såg en gång på en karnival och spottar några tobaksflagor på golvet. det smakar blod, cigg och gammal köttbit i min mun. helvete. himlen kan suga min stora kuk.
fredag 31 augusti 2007
elias gästbloggar
Om när jag blev våldtagen av Jonas Hassen Khemiri
– Jag har inte sex jag ligger, de första orden jag hörde Christoffer säga en av alla de där sena kvällarna på Riche när snön yr ute på Birger Jarlsgatan och kvinnor i stora dyra svarta kappor, sydda av ett gäng minderåriga SARS-kineser i en fabrik massor av flygtimmar härifrån, går förbi de stora fönstren och när Christoffer tar min hand i sin känner jag värmen stiga i mitt bröst och det brister för mig och jag kan inte hindra det och snart sitter hela Riche och tittar på mig när tårarna trillar, nej inte trillar, de rullar i stora kaskader ner för mina slätrakade kinder och jag om vartannat snörvlar och rosslar efter luft.
Men nu var det inte om avskedet detta skulle handla. Det var om försoningen. Minns du? Vi stod i sensommarblåsten som förvandlade klockan fem utanför Spy bar till New York och vi stod kanske på någon tvärgata till Fifth Avenue och allt var så mycket lättare där, löven föll så mycket vackrare och hösten var en rödgultbrinnande åkning i klass med den i inledningen till "En Djävulsk Fälla". Minns du? Vi firade sommarens slut, sommaren 2007 när vi satt i trappor och stod på dansgolv och gick på fester och vi blev aldrig nöjda för vi skulle alltid ha något mer och om fredagarna målades nätterna i fantastiska färger och så kom den sista dagen på hela sommaren och trots att kylan redan svepte in oss i ett kallt täcke så var det ändå fortfarande augusti.
Sedan kom hösten och vi blev gamla och slutade lyssna på Dashboard och började ta ansvar och tvingade oss själva att sluta OSA och det gick ganska bra, vi trivdes med livet och livet höll inga jätteöverraskningar åt oss men sedan kom december.
Och tårarna.
Och den där kvällen på Riche.
Men det var också då mitt liv skulle förändras för alltid ty in genom de svennesäkrade dörrarna steg Jonas Hassen Khemiri och jag tvekade inte en sekund, inga tvivel eller inre monologer om "ska jag verkligen?" eller "varför skulle han vilja ha mig?". Jag stegar fram till gestalten i dörröppningen, jag kan inte slita blicken från de perfekt utmejslade dragen som vore de en skänk från ovan och jag kan inte sluta tänka på vad jag vill göra med honom och han slår upp blicken (de bruna ögonen som rymmer så mycket vemod och sorg!) och tittar mig rakt i ögonen och jag vet inte vad som händer för allt blir svart och när jag vaknar har jag ont över hela kroppen och jag blöder från kroppsöppningar och jag tittar mig omkring och inser att jag är befinner mig i min egen lägenhet och när jag kvicknat till tänker jag för mig själv:
"Jag har just blivit daterape:ad av Jonas Hassen Khemiri!"
Det är den lyckligaste dagen i mitt liv.
– Men allvarligt, det är ju inte bättre att ligga än att ha sex. Båda orden är exakt lika fula, säger jag.
– Men vad gör man då? Man knullar ju inte. Knullar gör bara hundar och horor, väl? frågar Christoffer.
– Sant, man knullar faktiskt inte. Det låter inte bra, säger jag och tänker för mig själv hur jag skulle må av att säga "Christoffer, jag knullade med en sån snygg jävla brud igår" och jag vet att jag skulle må skit, jag skulle må som en svennekille, inte som bor i nån förort utan typ i Motala och som vet att han hatar sig själv och sitt miserabla liv men inte vågar erkänna det, inte vågar gå dit i tanken när han går upp till sågen varje morgon och kommer hem klockan sex varje kväll och tror att han är fotbollsintresserad men det beror enbart på att han inte har nåt annat att göra och egentligen vill han bara köpa ett sexpack rakblad från Konsum och dra längst med handleden (kom ihåg det kids! längst med, inte rakt över, för bästa effekt).
– Men hookar då? försöker Christoffer.
– Nja... alltså det funkar ju men då vet man inte direkt vad som hänt, för hooka kan ju lika gärna betyda att man bara hånglat, skedat eller whatever.
– Mm, också sant, Christoffer ser något uppgiven ut och vi låter orden klingar ut i en stunds tystnad.
– Men alltså, jag tror nästan... visst, det är ju fult, ligga, men vad säger du om tillägget "på hålet"? Inte för att det är nytt eller så, men visst fan kan man säga så? försöker jag.
– "Fick du ligga på hålet igår", säger Christoffer högt för sig själv och smakar på meningen, han gurglar runt den som en bättre årgång Brunello di Moltalcino, han ser ut att gilla det.
– Jag gillar det i sin totala uppriktighet, den svala ironiska förnimningen blandat med grabbighetens jargong, säger jag.
– Jag gillar det också. Jag tycker det är riktigt vackert! säger Christoffer uppskattande.
– Bra, säger jag och fortsätter:
– Men fick du?
– Fick jag vad? frågar Christoffer.
– Ligga på hålet såklart! utbrister jag.
– Ja, Elias, självklart fick jag ligga på hålet.
Vi står båda två tysta ett tag och begrundar detta faktum.
Vi behöver inte säga någonting mer.
– Jag har inte sex jag ligger, de första orden jag hörde Christoffer säga en av alla de där sena kvällarna på Riche när snön yr ute på Birger Jarlsgatan och kvinnor i stora dyra svarta kappor, sydda av ett gäng minderåriga SARS-kineser i en fabrik massor av flygtimmar härifrån, går förbi de stora fönstren och när Christoffer tar min hand i sin känner jag värmen stiga i mitt bröst och det brister för mig och jag kan inte hindra det och snart sitter hela Riche och tittar på mig när tårarna trillar, nej inte trillar, de rullar i stora kaskader ner för mina slätrakade kinder och jag om vartannat snörvlar och rosslar efter luft.
Men nu var det inte om avskedet detta skulle handla. Det var om försoningen. Minns du? Vi stod i sensommarblåsten som förvandlade klockan fem utanför Spy bar till New York och vi stod kanske på någon tvärgata till Fifth Avenue och allt var så mycket lättare där, löven föll så mycket vackrare och hösten var en rödgultbrinnande åkning i klass med den i inledningen till "En Djävulsk Fälla". Minns du? Vi firade sommarens slut, sommaren 2007 när vi satt i trappor och stod på dansgolv och gick på fester och vi blev aldrig nöjda för vi skulle alltid ha något mer och om fredagarna målades nätterna i fantastiska färger och så kom den sista dagen på hela sommaren och trots att kylan redan svepte in oss i ett kallt täcke så var det ändå fortfarande augusti.
Sedan kom hösten och vi blev gamla och slutade lyssna på Dashboard och började ta ansvar och tvingade oss själva att sluta OSA och det gick ganska bra, vi trivdes med livet och livet höll inga jätteöverraskningar åt oss men sedan kom december.
Och tårarna.
Och den där kvällen på Riche.
Men det var också då mitt liv skulle förändras för alltid ty in genom de svennesäkrade dörrarna steg Jonas Hassen Khemiri och jag tvekade inte en sekund, inga tvivel eller inre monologer om "ska jag verkligen?" eller "varför skulle han vilja ha mig?". Jag stegar fram till gestalten i dörröppningen, jag kan inte slita blicken från de perfekt utmejslade dragen som vore de en skänk från ovan och jag kan inte sluta tänka på vad jag vill göra med honom och han slår upp blicken (de bruna ögonen som rymmer så mycket vemod och sorg!) och tittar mig rakt i ögonen och jag vet inte vad som händer för allt blir svart och när jag vaknar har jag ont över hela kroppen och jag blöder från kroppsöppningar och jag tittar mig omkring och inser att jag är befinner mig i min egen lägenhet och när jag kvicknat till tänker jag för mig själv:
"Jag har just blivit daterape:ad av Jonas Hassen Khemiri!"
Det är den lyckligaste dagen i mitt liv.
– Men allvarligt, det är ju inte bättre att ligga än att ha sex. Båda orden är exakt lika fula, säger jag.
– Men vad gör man då? Man knullar ju inte. Knullar gör bara hundar och horor, väl? frågar Christoffer.
– Sant, man knullar faktiskt inte. Det låter inte bra, säger jag och tänker för mig själv hur jag skulle må av att säga "Christoffer, jag knullade med en sån snygg jävla brud igår" och jag vet att jag skulle må skit, jag skulle må som en svennekille, inte som bor i nån förort utan typ i Motala och som vet att han hatar sig själv och sitt miserabla liv men inte vågar erkänna det, inte vågar gå dit i tanken när han går upp till sågen varje morgon och kommer hem klockan sex varje kväll och tror att han är fotbollsintresserad men det beror enbart på att han inte har nåt annat att göra och egentligen vill han bara köpa ett sexpack rakblad från Konsum och dra längst med handleden (kom ihåg det kids! längst med, inte rakt över, för bästa effekt).
– Men hookar då? försöker Christoffer.
– Nja... alltså det funkar ju men då vet man inte direkt vad som hänt, för hooka kan ju lika gärna betyda att man bara hånglat, skedat eller whatever.
– Mm, också sant, Christoffer ser något uppgiven ut och vi låter orden klingar ut i en stunds tystnad.
– Men alltså, jag tror nästan... visst, det är ju fult, ligga, men vad säger du om tillägget "på hålet"? Inte för att det är nytt eller så, men visst fan kan man säga så? försöker jag.
– "Fick du ligga på hålet igår", säger Christoffer högt för sig själv och smakar på meningen, han gurglar runt den som en bättre årgång Brunello di Moltalcino, han ser ut att gilla det.
– Jag gillar det i sin totala uppriktighet, den svala ironiska förnimningen blandat med grabbighetens jargong, säger jag.
– Jag gillar det också. Jag tycker det är riktigt vackert! säger Christoffer uppskattande.
– Bra, säger jag och fortsätter:
– Men fick du?
– Fick jag vad? frågar Christoffer.
– Ligga på hålet såklart! utbrister jag.
– Ja, Elias, självklart fick jag ligga på hålet.
Vi står båda två tysta ett tag och begrundar detta faktum.
Vi behöver inte säga någonting mer.
onsdag 29 augusti 2007
bunnywabbit
hösten kommer och jag blir vuxen. jag går i en skola, jag pluggar, jag har helt plötsligt framtidsplaner, jag tar csn-lån, jag är i skolan från nio på morgonen till tio på kvällen. jag ska flytta, till midsommarkransen, jag äter knäckebröd till frukost. det är lite kallt och det blåser ute. ibland lyser solen lite. jag kommer på att jag gillar teater, jag går på teater. efteråt pratar jag med människor som spelar teater. dom pratar nästan mer än mig. jag tänker "oj oj". jag sätter på mig jacka när det är kallt ute, jacka och mössa, och jag tänker "annars blir jag ju förkyld!" men kaffet där går gränsen, kaffet får vänta, kaffet dricker jag i himlen. jag ser filmen "the fountain" och får en tår i ögat, precis som en vuxen man i kontakt med sina känslor. jag äter en tonfisksallad till lunch och "det får vara nog med onyttigheter!" tänker jag. jag vet att jag ljuger för mig själv och till middag äter jag en hamburgare och dricker lite läsk för att inte känna mig för GI. jag kommer att tänka på att "skratta, det mår man bra av!" och lyssnar på gamla hassansketcher och läser henrik schyfferts blogg, efteråt känner jag mig lite som att jag är utvecklingsstörd. jag ser mig i spegeln och tänker att jag ser ut som att jag precis kommit ut från ett fängelse, upprullad mössa som i gökboet, jeans och vit t-shirt. jag döper omgående stilen till "punkare 25+" och hoppas att modebranschen anammar detta uttryck snarast. jag loggar in och ut på facebook som besatt, jag funderar på att "poka" någon, men tänker att "hur skulle det se ut?" hålla på och peta på folk man inte känner, peta på dom, det är ju obehagligt, på riktigt.
fredag 24 augusti 2007
queen bitch
framtidsblogg, år 2034
vid ett övergångsställe ungefär där rålambshovsparken brukade ligga blir ett litet spädbarn jätteargt på sin mamma. barnets superkrafter krossar nästan mamman. klockan är ungefär 12.45 och solen är röd. istället för läsk, kaffe, vatten, mjölk eller juice dricker jag blod, blod från robotar. jag cyklar på min eldrivna mountainbike, den har stötdämpare både fram och bak och fyrahundra växlar. jag cyklar genom stan och jag ser inga jag känner, inga jag känner igen, alla ansikten ser tomma ut. jag ser jan guilliou på en parkbänk, han är jättegammal, ser döende ut och han täljer ett pennalistkollo i trä med hjälp av en butterflykniv. jag skriker "din jävla jägare!" när jag cyklar förbi och utan att blinka kastar han en jaktkniv efter mig. den träffar inte, men den snuddar min vintagekostymbyxa.
jag cyklar vidare och på södermalm är inget som det brukade vara. istället för wayfarers har folk stora silverglasögon med inbyggd fläkt och debaser medis har gått i konkurs efter att man försökt ha en "rapafton" med lilleman som ensamt draplåster. på nytorget sitter alla heroinister, deras ögon berättar historier om knark, våld, fula kläder, rave och dålig hygien. jag cyklar vidare och hamnar vid gamla "folkets kebab", som nu heter "robots kebab" eftersom robotarna bestämmer och ordet "folk" och "människa" är förbjudet. jag köper ingen falafel den här gången. den är ändå gjord av nickel. när jag cyklar vidare ser jag affischer för filip och fredriks nya tv-program "knullfest", programmet går ut på att man knullar hej vilt framför kamera. folk är helt chockade över detta. jag bryr mig inte så mycket och cyklar vidare, mot min trädkoja i slussen där jag ska tillaga en tallrik kvistar med löv.
vid ett övergångsställe ungefär där rålambshovsparken brukade ligga blir ett litet spädbarn jätteargt på sin mamma. barnets superkrafter krossar nästan mamman. klockan är ungefär 12.45 och solen är röd. istället för läsk, kaffe, vatten, mjölk eller juice dricker jag blod, blod från robotar. jag cyklar på min eldrivna mountainbike, den har stötdämpare både fram och bak och fyrahundra växlar. jag cyklar genom stan och jag ser inga jag känner, inga jag känner igen, alla ansikten ser tomma ut. jag ser jan guilliou på en parkbänk, han är jättegammal, ser döende ut och han täljer ett pennalistkollo i trä med hjälp av en butterflykniv. jag skriker "din jävla jägare!" när jag cyklar förbi och utan att blinka kastar han en jaktkniv efter mig. den träffar inte, men den snuddar min vintagekostymbyxa.
jag cyklar vidare och på södermalm är inget som det brukade vara. istället för wayfarers har folk stora silverglasögon med inbyggd fläkt och debaser medis har gått i konkurs efter att man försökt ha en "rapafton" med lilleman som ensamt draplåster. på nytorget sitter alla heroinister, deras ögon berättar historier om knark, våld, fula kläder, rave och dålig hygien. jag cyklar vidare och hamnar vid gamla "folkets kebab", som nu heter "robots kebab" eftersom robotarna bestämmer och ordet "folk" och "människa" är förbjudet. jag köper ingen falafel den här gången. den är ändå gjord av nickel. när jag cyklar vidare ser jag affischer för filip och fredriks nya tv-program "knullfest", programmet går ut på att man knullar hej vilt framför kamera. folk är helt chockade över detta. jag bryr mig inte så mycket och cyklar vidare, mot min trädkoja i slussen där jag ska tillaga en tallrik kvistar med löv.
måndag 20 augusti 2007
your bone's got a little machine
jag pratar med en barndomsvän på facebook och kommer att tänka på saker jag glömt. det är så mycket jag glömt men så sjukt mycket jag kommer att tänka på bara jag tar locket av minnesburken. jag är bara 25 år för i helvete. men på senaste kommer jag knappt ihåg var jag la käppen alldeles nyss, nej jag menar inte käppen, jag menar tygpåsen. iallafall, minnena bara sköljer över mig, lite som vatten sköljer över en surfare, fast jag blir inte blöt. iallafall, jag kommer att tänka på jättemycket saker, men främst fastnar jag vid pantburksjugge, han pantade alltid alla burkar i högstadiet, han gick i min parallellklass, umgicks med dom två städarna "bröderna larsson", jugge var snäll, jag brukade prata med honom ibland, men oftast hade vi inte så mycket att säga varandra, folk retade honom och skrek saker i stil med "stick och panta burkar då!" och så. jag brukade inte skrika efter jugge. jag hade bättre saker för mig, jag tjuvrökte och åkte skateboard och gjorde taffliga försök att spela jimi hendrix-solon på min gitarr. jag undrar vad jugge gör nu. sist jag såg honom stod han och sålde varmkorv på plattan. det såg kallt och stressigt ut.
nu tänkte jag göra en lista över lite saker. jag kallar listan "saker som jag skulle vara om jag var en sån sak".
1. vilken maträtt skulle jag vara om jag var en maträtt?
jag skulle verkligen vara en pizza med ruccola på, jag har ingen förklaring till det här, men det känns rätt. jag skulle heta "ruccolata insalata pizzamore ciao ciao vegetariana fruttata mussolini con olio"
2. vilken filmgenre skulle jag vara om jag var en filmgenre?
jag skulle tillhöra den nya kategorin jätterolig film, inte komedi, utan jätterolig film. owen wilson och hans kuknäsa skulle spela ALLA roller i min filmgenre.
3. vilken ost skulle jag vara om jag var en ost?
jag skulle vara brie. den är fet och fransk och jag är smal och svensk, det vore så fint att få vara helt tvärtom.
4. vilken musikgenre skulle jag vara om jag var en musikgenre?
jag skulle vara en helt ny musikstil som heter jazzhelvete. det är jazz men mycket hårdare än den jazzen man tidigare hört och lite mer satanisk än traditionell jazz, därav ett ord som helvete i genrenamnet.
5. vilket köksredskap skulle jag vara om jag var ett köksredskap?
jag skulle vara en kniv för att jag gillar att höras och få mycket uppmärksamhet och jag tänker mig att kniven är lite av "ledaren i köket". ranken bland köksrepskapen är svår, men tätt bakom kniven finner vi nog skärbrädan och den jäveln vill man ju inte vara direkt, blodig och brödsmulig och deprimerad
jag förstår självklart att man inte kan vara någon av dom här sakerna, om man inte är en alien som kan anpassa sig till materia och så, ungefär som jamie lee curtis, carl reinholdtzon belfrage, e.t och ebba von sydow.
nu tänkte jag göra en lista över lite saker. jag kallar listan "saker som jag skulle vara om jag var en sån sak".
1. vilken maträtt skulle jag vara om jag var en maträtt?
jag skulle verkligen vara en pizza med ruccola på, jag har ingen förklaring till det här, men det känns rätt. jag skulle heta "ruccolata insalata pizzamore ciao ciao vegetariana fruttata mussolini con olio"
2. vilken filmgenre skulle jag vara om jag var en filmgenre?
jag skulle tillhöra den nya kategorin jätterolig film, inte komedi, utan jätterolig film. owen wilson och hans kuknäsa skulle spela ALLA roller i min filmgenre.
3. vilken ost skulle jag vara om jag var en ost?
jag skulle vara brie. den är fet och fransk och jag är smal och svensk, det vore så fint att få vara helt tvärtom.
4. vilken musikgenre skulle jag vara om jag var en musikgenre?
jag skulle vara en helt ny musikstil som heter jazzhelvete. det är jazz men mycket hårdare än den jazzen man tidigare hört och lite mer satanisk än traditionell jazz, därav ett ord som helvete i genrenamnet.
5. vilket köksredskap skulle jag vara om jag var ett köksredskap?
jag skulle vara en kniv för att jag gillar att höras och få mycket uppmärksamhet och jag tänker mig att kniven är lite av "ledaren i köket". ranken bland köksrepskapen är svår, men tätt bakom kniven finner vi nog skärbrädan och den jäveln vill man ju inte vara direkt, blodig och brödsmulig och deprimerad
jag förstår självklart att man inte kan vara någon av dom här sakerna, om man inte är en alien som kan anpassa sig till materia och så, ungefär som jamie lee curtis, carl reinholdtzon belfrage, e.t och ebba von sydow.
lördag 18 augusti 2007
wamp wamp what it do what it do
jag dansar i något sorts strobeljus, jag dansar lite fast jag är så trött att jag håller på att sjunka genom marken, rakt ner i jordhelvetet. jag pratar med människor, men jag hör inte vad dom säger, jag hör bara boom ksch boom ksch boom ksch boom ksch. min röst låter som att jag rökt rightcigg, är 45, heter carita och är utbränd. rökmaskinerna puffar ut rök som lungcancerpatienter som får sitt sista bloss av sjuksköterskan innan dom ska dö. människor med korta korta svarta shorts viskar i varandras öron och nästan alla har en nyckel runt halsen. dom hånglar kanske lite. nyckeln runt halsen kanske symboliserar "the key to my heart" eller så betyder det någonting på modespråket, något jag inte förstår. vakterna stämplar mig med röd färg på händerna och jag väntar tålmodigt på att deras huvud ska sprängas och att väggarna ska målas röda av idiotblod. någon har en keps med typ en gardin framför, jag blir lite rädd. jag går runt i alla rummen, springer fram och tillbaka och försöker att inte somna, jag slutar dricka öl och börjar dricka vatten, jag svettas, wille craaford står bredvid, han verkar berusad. jag känner mig uttråkad, vad som helst, händ.
och så händer det. ett stort hål i taket, jag kan knappt höra något längre, det sprakar, damm överallt, jag ser en hög av krossade wayfarers och our legacy-tröjor pryda bardisken, blod överallt. mina kompisar elias och kalle kommer plötsligt nedseglande från taket. dom har någon sorts armékläder på sig, ser ut som terrorister, helt galna, dom har svarta streck målade under ögonen, ilskan i deras ögon får flera shortskillar att kissa på sig omgående, vakterna för "viprummet" kräks av rädsla rakt över varandra och det börjar lukta gammal skämd mezebuffé i hela rummet, folk slänger sig på golvet, elias och kalle frustar och skriker "vaereförmode?! det är dödsmode!" och skottsalvorna viner i luften, diane pernet får en jaktkniv slängd mot sig men den träffar hennes otroligt höga hatt, ingen vet om hennes huvud är lika långt som marge simpsons hår, men man kan anta att det rör sig som ett huvud som är större än genomsnittshuvudet och att folk ser chockade ut är en underdrift, hon får jaktkniven i hatten/huvudet och ger ifrån sig ett läte som inte är mänskligt, det låter som en blandning av peter harryson när han andas och e.t när han sover, jag blir rädd för andra gången ikväll.
elias och kalle har nu hissat sig ner mot marken med hjälp av någon sorts repanordning. dom skriker "ligg ner" och springer mot dj-båset, väl framme ställer sig dom två unga männen/terroristerna vid dj-båset och börjar mixa ihop en nitadlåt med en uppspeedad onkel kånkel-låt, alla hipsters i rummet blir som galna av ilska och glömmer totalt bort att dom är under vapenhot, dom skriker "sätt på kavinsky!!!, gråter, sliter sitt hår och börjar kasta drinkar/solglasögon/halsband mot elias och kalle, men det är förgäves, kalle hoppar upp på bardisken och dropkickar flera hipsters i bakhuvudet så att blodet sprutar, elias dj'ar vidare medan han skjuter vilt omkring sig, några skott träffar new rave-kids i huvudet och deras silvertights blir till blod. alla i rummet dör i stort sett förutom jonas hassan khemiri som står i ett hörn och läser högt ur "ett öga rött" för någon med mediajobb. ett skott träffar sigge eklund rakt på kuken. han dör som tur inte, men blir tvungen att amputera. elias och kalle grips för "förargelseväckande beteende", dom får som straff att i 2 veckor städa toaletterna på laroy och får aldrig mer komma in på spyan igen, elias överklagar och hänvisar till en punkt som säger att om man känner en vakt så får man komma in ändå, domaren skrattar och sliter av sig ansiktet, där bakom finns carl m. sundevall. flera år senare ser jag en man på spy bar som i tighta jeans och bandtischa går runt och säger "jävla hipster" till folk, han är berusad och har en blick som kan döda men det är något med hans ansikte, det är som att han gjort något med det, han påminner om elias men ser ut som köttfärssås och spaghetti. några timmar senare tar samma man mig i handen.
han: "känner du inte igen mig? hipsterhora!"
jag: "va? jo lite, men.. du är väl inte?"
han: "jo", säger han, "jag är elias"
jag: "men, du ser ju helt vanställd ut!"
han: "jag var tvungen att förstöra mitt vackra ansikte"
jag: "men.. va? varför? du är ju helt sjuk!"
han: "jag klarade inte av tanken på att aldrig mer komma in på spyan"
jag: "så vaddå, du hyvlade ditt ansikte med en osthyvel?"
han: "vadå syns det?"
jag: "ja"
och så händer det. ett stort hål i taket, jag kan knappt höra något längre, det sprakar, damm överallt, jag ser en hög av krossade wayfarers och our legacy-tröjor pryda bardisken, blod överallt. mina kompisar elias och kalle kommer plötsligt nedseglande från taket. dom har någon sorts armékläder på sig, ser ut som terrorister, helt galna, dom har svarta streck målade under ögonen, ilskan i deras ögon får flera shortskillar att kissa på sig omgående, vakterna för "viprummet" kräks av rädsla rakt över varandra och det börjar lukta gammal skämd mezebuffé i hela rummet, folk slänger sig på golvet, elias och kalle frustar och skriker "vaereförmode?! det är dödsmode!" och skottsalvorna viner i luften, diane pernet får en jaktkniv slängd mot sig men den träffar hennes otroligt höga hatt, ingen vet om hennes huvud är lika långt som marge simpsons hår, men man kan anta att det rör sig som ett huvud som är större än genomsnittshuvudet och att folk ser chockade ut är en underdrift, hon får jaktkniven i hatten/huvudet och ger ifrån sig ett läte som inte är mänskligt, det låter som en blandning av peter harryson när han andas och e.t när han sover, jag blir rädd för andra gången ikväll.
elias och kalle har nu hissat sig ner mot marken med hjälp av någon sorts repanordning. dom skriker "ligg ner" och springer mot dj-båset, väl framme ställer sig dom två unga männen/terroristerna vid dj-båset och börjar mixa ihop en nitadlåt med en uppspeedad onkel kånkel-låt, alla hipsters i rummet blir som galna av ilska och glömmer totalt bort att dom är under vapenhot, dom skriker "sätt på kavinsky!!!, gråter, sliter sitt hår och börjar kasta drinkar/solglasögon/halsband mot elias och kalle, men det är förgäves, kalle hoppar upp på bardisken och dropkickar flera hipsters i bakhuvudet så att blodet sprutar, elias dj'ar vidare medan han skjuter vilt omkring sig, några skott träffar new rave-kids i huvudet och deras silvertights blir till blod. alla i rummet dör i stort sett förutom jonas hassan khemiri som står i ett hörn och läser högt ur "ett öga rött" för någon med mediajobb. ett skott träffar sigge eklund rakt på kuken. han dör som tur inte, men blir tvungen att amputera. elias och kalle grips för "förargelseväckande beteende", dom får som straff att i 2 veckor städa toaletterna på laroy och får aldrig mer komma in på spyan igen, elias överklagar och hänvisar till en punkt som säger att om man känner en vakt så får man komma in ändå, domaren skrattar och sliter av sig ansiktet, där bakom finns carl m. sundevall. flera år senare ser jag en man på spy bar som i tighta jeans och bandtischa går runt och säger "jävla hipster" till folk, han är berusad och har en blick som kan döda men det är något med hans ansikte, det är som att han gjort något med det, han påminner om elias men ser ut som köttfärssås och spaghetti. några timmar senare tar samma man mig i handen.
han: "känner du inte igen mig? hipsterhora!"
jag: "va? jo lite, men.. du är väl inte?"
han: "jo", säger han, "jag är elias"
jag: "men, du ser ju helt vanställd ut!"
han: "jag var tvungen att förstöra mitt vackra ansikte"
jag: "men.. va? varför? du är ju helt sjuk!"
han: "jag klarade inte av tanken på att aldrig mer komma in på spyan"
jag: "så vaddå, du hyvlade ditt ansikte med en osthyvel?"
han: "vadå syns det?"
jag: "ja"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)