elias gästbloggar

Om när jag blev våldtagen av Jonas Hassen Khemiri

– Jag har inte sex jag ligger, de första orden jag hörde Christoffer säga en av alla de där sena kvällarna på Riche när snön yr ute på Birger Jarlsgatan och kvinnor i stora dyra svarta kappor, sydda av ett gäng minderåriga SARS-kineser i en fabrik massor av flygtimmar härifrån, går förbi de stora fönstren och när Christoffer tar min hand i sin känner jag värmen stiga i mitt bröst och det brister för mig och jag kan inte hindra det och snart sitter hela Riche och tittar på mig när tårarna trillar, nej inte trillar, de rullar i stora kaskader ner för mina slätrakade kinder och jag om vartannat snörvlar och rosslar efter luft.

Men nu var det inte om avskedet detta skulle handla. Det var om försoningen. Minns du? Vi stod i sensommarblåsten som förvandlade klockan fem utanför Spy bar till New York och vi stod kanske på någon tvärgata till Fifth Avenue och allt var så mycket lättare där, löven föll så mycket vackrare och hösten var en rödgultbrinnande åkning i klass med den i inledningen till "En Djävulsk Fälla". Minns du? Vi firade sommarens slut, sommaren 2007 när vi satt i trappor och stod på dansgolv och gick på fester och vi blev aldrig nöjda för vi skulle alltid ha något mer och om fredagarna målades nätterna i fantastiska färger och så kom den sista dagen på hela sommaren och trots att kylan redan svepte in oss i ett kallt täcke så var det ändå fortfarande augusti.

Sedan kom hösten och vi blev gamla och slutade lyssna på Dashboard och började ta ansvar och tvingade oss själva att sluta OSA och det gick ganska bra, vi trivdes med livet och livet höll inga jätteöverraskningar åt oss men sedan kom december.
Och tårarna.
Och den där kvällen på Riche.

Men det var också då mitt liv skulle förändras för alltid ty in genom de svennesäkrade dörrarna steg Jonas Hassen Khemiri och jag tvekade inte en sekund, inga tvivel eller inre monologer om "ska jag verkligen?" eller "varför skulle han vilja ha mig?". Jag stegar fram till gestalten i dörröppningen, jag kan inte slita blicken från de perfekt utmejslade dragen som vore de en skänk från ovan och jag kan inte sluta tänka på vad jag vill göra med honom och han slår upp blicken (de bruna ögonen som rymmer så mycket vemod och sorg!) och tittar mig rakt i ögonen och jag vet inte vad som händer för allt blir svart och när jag vaknar har jag ont över hela kroppen och jag blöder från kroppsöppningar och jag tittar mig omkring och inser att jag är befinner mig i min egen lägenhet och när jag kvicknat till tänker jag för mig själv:
"Jag har just blivit daterape:ad av Jonas Hassen Khemiri!"
Det är den lyckligaste dagen i mitt liv.

– Men allvarligt, det är ju inte bättre att ligga än att ha sex. Båda orden är exakt lika fula, säger jag.
– Men vad gör man då? Man knullar ju inte. Knullar gör bara hundar och horor, väl? frågar Christoffer.
– Sant, man knullar faktiskt inte. Det låter inte bra, säger jag och tänker för mig själv hur jag skulle må av att säga "Christoffer, jag knullade med en sån snygg jävla brud igår" och jag vet att jag skulle må skit, jag skulle må som en svennekille, inte som bor i nån förort utan typ i Motala och som vet att han hatar sig själv och sitt miserabla liv men inte vågar erkänna det, inte vågar gå dit i tanken när han går upp till sågen varje morgon och kommer hem klockan sex varje kväll och tror att han är fotbollsintresserad men det beror enbart på att han inte har nåt annat att göra och egentligen vill han bara köpa ett sexpack rakblad från Konsum och dra längst med handleden (kom ihåg det kids! längst med, inte rakt över, för bästa effekt).
– Men hookar då? försöker Christoffer.
– Nja... alltså det funkar ju men då vet man inte direkt vad som hänt, för hooka kan ju lika gärna betyda att man bara hånglat, skedat eller whatever.
– Mm, också sant, Christoffer ser något uppgiven ut och vi låter orden klingar ut i en stunds tystnad.
– Men alltså, jag tror nästan... visst, det är ju fult, ligga, men vad säger du om tillägget "på hålet"? Inte för att det är nytt eller så, men visst fan kan man säga så? försöker jag.
– "Fick du ligga på hålet igår", säger Christoffer högt för sig själv och smakar på meningen, han gurglar runt den som en bättre årgång Brunello di Moltalcino, han ser ut att gilla det.
– Jag gillar det i sin totala uppriktighet, den svala ironiska förnimningen blandat med grabbighetens jargong, säger jag.
– Jag gillar det också. Jag tycker det är riktigt vackert! säger Christoffer uppskattande.
– Bra, säger jag och fortsätter:
– Men fick du?
– Fick jag vad? frågar Christoffer.
– Ligga på hålet såklart! utbrister jag.
– Ja, Elias, självklart fick jag ligga på hålet.
Vi står båda två tysta ett tag och begrundar detta faktum.
Vi behöver inte säga någonting mer.