i dream my days away

jag sitter på tunnelbanan och läser i dagens nyheter om det hemska oprovocerade våldet som börjar bli allt vanligare och vanligare och även kryper långt ner i åldrarna. nu är det tydligen små barn som håller på med det också. jag läser en artikel om ove, 5 år, som enligt sin pappa roger brukar försöka att "slå ihjäl alla i sin omgivning". roger berättar att ove inte har någon som helst empati för andra människor och att han "om han inte får rätt sorts middagsmat kan ta till extremt våld". jag undrar hur det här extrema våldet ser ut. tar han fram en bit rymdlego och kastar mot sin pappas tinning? slår han sin pappa på knät med duplo? vägrar han att äta upp all spaghetti? ropar han "bluuuäääähhhhhhh"? eller kör han faktiskt ner sin mammas ansikte i fritösen och dropkickar sin pappa ut genom köksfönstret som den onda 5-åringen han är? kryper han sedan ned för trapporna och tar en cigg utanför porten?

hur ser hans liv ut? har han en mobiltelefon? vilka är hans vänner? hur kommunicerar dom? när man är 5 år kan man ju inte ens prata. och när ove blir arg, bajsar han då på sig? vem byter isåfall hans blöja? det finns många frågetecken. jag ser en 5-åring framför mig som har sina föräldrar som personliga slavar. en 5-åring som får allt han pekar på, som tatuerat in en tår bredvid ögat för att han faktiskt har mördat och suttit inne för det. en 5-åring som är "kung på dagis" och bestämmer vem som får sova eller inte direkt efter fruktstunden. en 5-åring som tar en rohypnol innan han tar sin eftermiddagstupplur. en 5-åring som är känd för att säga "passa dig för fan, annars hugger jag dig i fontanellen!"