when the blood stains your vintage cowboy shirt and your heart stops beating you are dead

jag står vid bögringen, jag har armarna på räcket och står och pratar med en kompis. en gammal flickvän står bredvid och försöker få min uppmärksamhet. ny scen. jag står vi spärrarna vid t-centralen, vid en pelare, jag står lutad mot pelaren. mot mig kommer en invandrarkille, han ser ut att vilja något så jag spänner ögonen i honom. han kommer fram till mig och sätter händerna på varsin sida om mitt huvud som om han tänker berätta en hemlighet för mig. invandrarkillen viskar "ge mig din mobil och alla du har i dina fickor, om du inte gör det hugger jag ihjäl dig med min kniv". jag svarar "ok, du ska få allt jag har". sedan stoppar jag ner handen i min vänsterficka för att ta upp mobilen, när jag har mobilen i handen kommer jag på att jag ska skada den här killen så mycket att han inte kommer kunna gå mer i det här livet. "ok, vänta en sekund, du ska få allt jag har, alltså, verkligen, ALLT!" säger jag till honom och det känns som om min hjärna kokar sönder. killen svarar "snabba dig på nu, du är död om jag inte får din mobil". "jag är redan död" väser jag till honom och det hamnar saliv på hans örsnibb.

jag ber honom titta ner på mobilen som att jag ska ge honom den och i samma sekund slår jag honom på käften så jävla hårt att han flyger rakt ner i marken med skallen. men han reser sig upp direkt. min hand ser ut som korvgryta. jag ger honom en ny käftsmäll, inte lika hård, men han kan inte slå tillbaka och han blöder från baksidan av huvudet och pannan. blodet rinner ner över hans äckliga jävla kickersjacka och jag njuter av att spöa skiten ur honom. jag jabbar mot hans ansikte som sly i rocky II och hans ansikte börjar efter ett tag likna elefantmannens. han ber mig dock aldrig sluta, han ber mig aldrig om nåd, han är så stolt, den lilla jävla nollan. han tror att han kommer att komma tillbaka. han fattar inte att han håller på att dö. jag slutar aldrig slå, det bara fortsätter och till slut är det som att stå och slå mot asfalt, händerna brinner. efteråt mår jag illa och vill spy, men jag är också stolt, "jag slog den jäveln på käften" skriker jag högt när jag springer därifrån. "jag har aldrig slagit någon på käften förut!" skriker jag och alla kollar på mig jättekonstigt, polisen dyker aldrig upp, jag tänker inte ens på den saken. blodet försvinner helt spårlöst från mina händer.

det här är sjuka nätter. jag fattar inte varför jag drömmer sånt här. jag brukar aldrig komma ihåg drömmar i vanliga fall. och varför drömmer jag att det är så jävla skönt att slåss. jag kanske borde börja boxas.

googlat på senaste:

the strokes room on fire
service
colorscheme
cederteg
regina spektor
fiona apple

mina fem bästa bruce springsteen låtar just nu:

candy's room
racing in the street
thunder road
growin' up
atlantic city