get it the fuck together before you break the fuck down

jag börjar med vädret. det känns som att någon har tagit världens bästa sommar, stängt in den i ett mörkt rum och misshandlat den nästan till döds. nu blöder den knappt längre, men den försöker fortfarande att överleva och ibland får den upp ögonen, den där sommaren, men sen sluts ögonen bara igen och allt är som vanligt. regn och moln och skit. försök lite mer sommaren, snälla, man kan inte bara ge sig, man får slåss lite!

dåtid

jag startade mitt första band när jag gick i 7:an, jag spelade gitarr på min svartvita fenderkopia av märket tanglewood som jag fått av mina föräldrar i födelsedagspresent. en av mina bästa kompisar steven spelade bas och "smurfen" (en ökänd kängpunkare) spelade trummor. "smurfen" brukade ta rökpauser och vi snusade alla baksnus. smurfen hade alltid smutsiga händer. jag minns att det alltid luktade snus och gammal tvättstuga i den där replokalen som låg i en mellanstadieskolbyggnad i rågsvedsskolan. jag hade svartfärgat hår och skatekläder och vi hette disharmony och lät som en blandning mellan from ashes rise, mob47 och moderat likvidation. vi repade kanske 5 gånger, men det var mitt första band och det var ett kängpunkband. jag minns bara en låt, det var monotont, otight och smutsigt som en kloak full av råttor som var vi. den där perioden av mitt liv är lite som en film av någon samtidsskildrande slackerregissör från usa. vi hängde i tunnlar, målade graffitti, klottrade, slog sönder fönsterrutor, köpte folköl och lösa cigg av turken i snösätra. sånt som ungar gör. vi åkte långa tunnelbaneresor bort åt helvete för att titta på en målning som skulle vara den grymmaste på länge, jag minns att jag alltid var så rädd för allt, för att åka fast för att ha skrivit något med en jävla penna någonstans, men jag klarade mig alltid, flera gånger blev vi jagade och ibland hade jag dom hack i häl och dom slet nästan i min t-shirt men på något sjukt jävla sätt sprang jag alltid snabbare än fienden. vi hängde ut hela dagarna och hela kvällarna, satt på en parkbänk och rökte och pratade med någon tjej man tyckte var snygg, på kvällen hängde vi hemma hos någon som hade föräldrar som tyckte att det var helt ok att vi var typ 10 kompisar där, vi rökte på rummet och sprutade parfym efteråt, toast och o'boy till frukost och kanske läsk, nofx, rage against the machine, satanic surfers och 2pac på stereon, träffa någon i centrum, käka pizza, hem och fråga efter månadspeng, stanna hemma motvilligt för att man varit ute för många kvällar i rad. vi åkte skateboard, jag var helt värdelös, jag tittade på skatefilmer och i skatetidningar för att lära mig, johnny på min gård kunde göra ollies över 10 skateboards på höjden, jag satte knappt en. jag minns att vi hängde hemma hos några tjejer ibland, dom gick i vår skola och tyckte skatekillar var coola, en av dom gillade mig men jag brydde mig inte så mycket och helt plötsligt stängdes vi in i ett rum för att vi skulle hångla, jag visste inte hur man gjorde och vi bara låg bredvid varandra på en säng i typ 15 minuter, till slut gick vi ut, jag tror hon var rätt ful. vi smygrökte alltid bakom det där röda huset nära lärarrummet i skolan, jag var alltid rädd för att lärarna skulle se, en gång rökte jag i trappen till ungdomsgården när jag ser min pappa komma gående uppför trappen, jag släcker ciggen mot skosulan så fort jag kan, hjärtat sitter i halsgropen och jag får handsvett, min pappa säger "hej, du röker väl inte?" "nej" svarar jag. "bra, för det såg så ut" säger han, eller något i den stilen iallafall och jag röker inte så mycket mer efter det, iallafall inte på några dagar kanske. vi spelar med något band jag har på ungdomsgården, vi spelar någon sorts nu-metal, jag skriker och när vi är klara står det ett stort kickersgäng utanför gården som säger att dom ska spöa oss för att vi är nazister. endast baserat på att vi spelar musik med elgitarr. ingen får stryk, men jag tittade bakom ryggen hela vägen hem. jag minns allt, hur jag satt längst bak i klassrummen som en idiot och störde lektioner, försökte vara någon sorts rebell fast jag i själva verket var en snäll kille som hade rätt bra betyg. jag minns att jag var kär i leila och pernilla, dom två häftiga tjejerna som hängde med kickerskillarna, jag minns uppehållsrummet dit man aldrig gick, puff daddy-låtarna som dunkade genom golvet därifrån, alla sena kvällar på ervallakroken hemma hos någon som kallades "skölden", där vi lyssnade på punk, drack folköl och kollade på skatefilm, jag minns min första fylla, alla hade varit fulla utom jag och en kompis så vi låste in oss på toaletten med varsitt sexpack norrlands guld för att punkaren "smurfen" hetsade oss för mycket, efter 2 öl var jag full, jag minns den gången när jag hade råkat dricka för mycket hembränt och spydde ner en telefonkiosk, var nära att få stryk av 5 svarta killar, blev buren hem av två tjejer, gick runt mitt hus säkert 25 gånger för att nyktra till så att mamma inte skulle märka att jag var full, när jag kom hem satt hon uppe i morgonrock i hallen och sa "du luktar aceton".

nutid

jag är rastlös för ungefär tredje dagen i rad och jag hatar det väldigt mycket. det är helt värdelöst och det känns som att det kryper myror inne i mitt huvud. det här har drivit mig till en lång promenad i skogen. jag kanske inte är gjord för semester. jag promenaden tog ungefär en timme och var en mil lång. det var skönt, fötterna dansade och det luktade blad och regn i skogen. man tänker så bra när man är ute och går, jag undrar varför. men jag är lite besviken för jag trodde att en promenad skulle göra att jag kände mig lite mindre damp och mer sansad, men inte alls, jag är bara lite tröttare. fattarnte. vad ska jag behöva göra för att inte vara rastlös? armhävningar? snickra? hamra? ligga med någon?